Jag är nu tillbaka i Luogosanto, denna gång för en kortare sejour. Dagen känns som om den redan nalkades kvällningen, men det är för att jag steg upp klockan 03.30 i morse för att duscha, ta en taxi och åka till Skavsta. Flyget tar knappt tre timmar till Sardinien. Pasquale hämtade mig i Alghero som ligger en bra bit därifrån vi bor, men som är den enda flygplats som Ryanair kör på. Under den två timmar långa bilresan diskuterade vi vad som håller på att hända, i Sverige och i Italien.
”Hur är det där hemma?”, frågar Pasquale.
”Kulturkrig”, svarar jag.
”Här också”, svarar Pasquale. ”Det som sker i Sverige, sker också här, men med andra förtecken. Vi är mycket nära någon form av statskris, kanske får vi terrorismen tillbaka.”
Pasquale förklarar att där det inte längre finns demokrati, där börjar man skjuta. Det går inte att med demokratiska medel få bort Berlusconi, demokratin krymper allt mer och nu kommer journalisterna knappt kunna skriva längre, om en ny lag som Berlusconi har föreslagit genomförs.
”Men varför är det så svårt att få bort Berlusconi?” frågar jag. Jag kan ju inte förstå varför folket röstar på Berlusconi, varför han få vara kvar.
”Därför att han äger allt, han har så stor makt över medierna.” Pasquale förklarar för mig det jag redan vet, vi har ju sett Videocracy, jag och Pasquale såg den tillsammans. ”Men vänstern skall komma ihåg att de har ett stort ansvar för det här. De hade chansen att stifta de lagar som krävs och som hade förhindrat Berlusconi att komma till makten.” Han talar om intressekonflikter, att man i alla andra länder har lagar som säger att man inte får äga t ex medier och kandidera som politiker. Det fanns ingen sådan lag i Italien när Berlusconi som framgångsrik företagare i mediabranschen gick in i politiken.
Jag berättar om vårt kulturkrig, om Vilks och om politikernas tystnad. De är rädda, säger jag. Rädda för att förlora röster inför valet, rädda för att ställa sig på fel sida. Och så har vi ju Sverigedemokraterna som kanske kommer in i riksdagen till höst.
”Ja, men med den där fegheten spelar ni ju bara nationalisterna i händerna”, säger Pasquale. ”Det kanske låter hårt, men med muslimer måste man visa vem som bestämmer. De är vana vid att följa ledare.” Jag svarar att det där kanske funkar i Italien, men i Sverige…
Vi kör på små slingriga vägar genom det bergiga landskapet, passerar en by där solbrända, kortvuxna, starka män med seniga halsar och vita leenden sitter på barer. Jag hinner tänka att när folket inte längre upprätthåller sina traditioner i Italien kommer allting att falla. Det är trots allt det hävdvunna som ger kontinuitet och stadga åt ett land i politisk kaos. Plötsligt tvingas vi tvärnita. En sköldpadda har behagat gå över gatan strax efter en kurva. Pasquale kliver ut och lyfter sköldpaddan från vägen. Det är den största jag har sett hittills. ”25-30 år” säger Pasquale, ”den här är bara mellanstor”.
Under den fortsatta färden talar vi framför allt om rädslan för att tala fritt, rädslan för att ta konflikter och om historiens närvaro i nuet. Franska revolutionen glider förbi i samtalet, Italien under fascisttiden, Sverige som inte har några erfarenheter av vare sig revolution eller djupgående konflikter – visst är fred det bästa, men även erfarenhet av konflikter kan vara en tillgång.
”Vi är ett anarkistiskt folk”, säger Pasquale stolt och ler.
Brodows blandning 
”En sköldpadda har behagat gå över gatan strax efter en kurva. Pasquale kliver ut och lyfter sköldpaddan från vägen”
Är det inte en lysande bild av vår svenska kris du ger där? Jag antar att det som måste lyftas av vägen i Sverige är något annat än sköldpaddan, men låter den gärna vara en symbol.
De svenska nationalisterna vädrar morgonluft och de kommer med all säkerhet in i riksdagen. Vad ska de göra där? De kommer att ställa frågor och de kommer att ifrågasätta. Men kommer de att i grunden påverka något? Det tror jag inte.
Det är inte nationalisterna som är sköldpaddan på vägen. Kanske är det konsensuskulturen? Jag tror alltmer att oförmågan att vika av från konsensus är det som blockerar varje förnuftig diskussion i Sverige.
Tack för en väldigt fin text. Jag hade gärna varit där. Och så ett litet ps: det folk som röstar kvar Berlusconi vid makten är samma folk som röstar kvar konsensus hos oss, oavsett om det är skalligt som Reinfeldt eller kvinnligt som Sahlin. Hade vi haft en Berlusconi hade han med all säkerhet ägt makten och medierna. Jag tror skillnaden är mindre än vi anar
Har jag avstavat orden morgonluft? Betrakta det som en omöjlighet. Det ser förfärligt ut.
Tack Thomas!
Roligt att du gillade min text! Jag tänkte förstås aldrig sköldpaddan som en symbol, jag bara beskrev vår resa, men det säger mer om min litterära omognad. Det är klart att sköldpaddan också är en bild för det jag ville beskriva.
Skillnaden mellan Sverige och Italien är inte så stor som vi ofta tror. Trots att yttrandefriheten är starkt begränsad i Italien – journalisterna får helt enkelt kicken om de säger något negativt om Berlusconi – är ändå konsensuskulturen ett mindre hot i Italien än i Sverige. I Sverige inte rädslan stor, men tämligen omotiverad.
Thomas: rättat!