Lite mer om Dan Jönssons kritik

Jag har funderat lite grann på Dan Jönssons inlägg om en tredje form av autonomi, dvs en autonomi där konstens samhällskritiska budskap får verkan ”på riktigt”.

Den första och andra formen av autonomi är fältets autonomi respektive konstverkets autonomi. Fältets autonomi är rätt okomplicerat och jag tror att de flesta kan instämma i den konstens logik som Pierre Bourdieu beskriver i Konstens regler. Konstverkets autonomi är ett mer kontroversiellt ämne. Det är det här som Dan Jönsson syftar på när han pratar om ”reaktionär” och ”nykonservativ” konstkritik. Då är vi nämligen inne på konstupplevelsen och vad konst betyder i ett större perspektiv för mänskligheten som en traderad form av kunskap och samlad erfarenhet.

Jag kan inte se det som något annat än att Dan Jönsson med sitt inlägg gör sig till  en arvtagare i rakt nedstigande led till 68-generationen. Ord som ”avpolitisering” är nämligen i sådana sammanhang så laddade och betyder att konsten skall vara salongsfähig, passa på borgarskapets väggar och att konstnärer för övrigt skall gå och klippa sig och inte springa runt på stan och demonstrera.

Visst kan den kritiken vara relevant och jag förstår nog 68-rörelsens konstnärer som fann det mycket angelägnare att arbeta med politiska frågeställningar än att stå och måla tavlor för östermalmskärringarna. Men idag har ju samhällskritiken och provokationen blivit en norm. Jag skulle vilja säga att det är Dan Jönssons tillrättavisande av personer med en annan utgångspunkt än att med konsten som medel bedriva samhällskritik som är normativt, nykonservativt och reaktionärt.

Uppdatering: För övrigt. Man skall tydligen vara för eller emot Anna Odell av Nils Forsberg och Dan Jönsson att döma, någon mellanposition är inte möjlig att inta. Eller så blir det helt enkelt komplicerat.