Gårdagens avslutning på debatten i föregående inlägg, som jag nu väljer att dra streck i, tänkte jag följa upp med ett inlägg om feminism. Ja, jag är feminist, men inte i den mening som dagens genuscertifierade feminister brukar hävda utan i en mer traditionell kvinnokamp för jämlikhet.
I går roade jag mig också med att utöva lite feminism på Axess-bloggen och skrämde förhoppningsvis skiten ur några av herrarna.
Jag kom också att tänka på ett inlägg jag har gjort här tidigare på bloggen om vilket motstånd, från vissa män, starka kvinnor som inte accepterar maktordningen att kvinnor skall vika ner sig och vara behagliga får utstå. Det är så maktordningen mellan könen kan bestå, som även män förstås är drabbade av. Jag menar nämligen inte att alla män utövar ett förtryck mot kvinnor, vissa män gör det, och det är viktigt att göra skillnad på vilka som är jämställda och vilka som inte är det.
Vi talade i föregående inlägg om offentligheten. Offentligheten är traditionellt männens arena. När kvinnorna började ta plats i offentligheten uppstod också en situation där hon antingen kunde bli betraktad som männens jämlike och behandlas enligt samma spelregler eller bli betraktad som en kategori för sig där det är bäst att iaktta försiktighetsåtgärder så att hon inte har samma chans till framgång.
Det finns många sätt att avväpna en kvinna på och trycka till hennes självkänsla. Det effektivaste är förmodligen att inte erkänna henne, att inte ge henne sitt människovärde åter.
Brodows blandning 
Jag har en liten fundering som berör både frågan om determinism kontra den fria viljan och ”objektiva värden” som Lars V. var inne på häromdan. Du behöver inte svara på det här med en gång – jag förstår om du är utmattad efter all polemik här på bloggen – men du kan ju, precis som jag, fundera på det ett tag.
För att säkra konstens autonomi (den konstnärliga friheten) behöver vi en plats att stå på som inte är knuten till traditionen (Lundberg?) och inte heller till mode och trender (Vilks). Vi vill förhålla oss fritt både till historien och till samtiden (vilket inte är detsamma som att förkasta den ena eller den andra, eller båda). En sådan position finns möjligen hos Kant.
På ett ställe i ”Kritik av omdömeskraften” genomför han en ganska briljant dialektik. Du har säkert läst det, men det kan kanske vara vettigt att påminna om det nu när debatten verkar ha låst sig. Först pekar han på antinomin:
”1) Tes. Smakomdömet grundar sig inte på begrepp; annars skulle man kunna disputera om det (avgöra genom bevis). 2) Antites. Smakomdömet grundar sig på begrepp: annars skulle man, oaktat dess olikheter, inte ens kunna strida om det (göra anspråk på att andra med nödvändighet måste instämma i omdömet).”
Sedan följer en upplösning av denna motsättning (sid. 199).
Det kan ju hända att Kant misstog sig, men i så fall vore det intressant att få ta del av argumenten för det av de debattörer som anser sig kunna avfärda honom.
Jag vet inte, men kanske kan det här ge diskussionen en liten puff åt något håll.
Hej Petter,
Tack för kommentar. Jag återkommer när jag har hämtat mig. Vilks blogg är jag inne på då och då, men jag har inte läst det aktuella inlägget. Jag tyckte bara att det var kul att nappa på Yngves kommentar och hade hellre velat ha ett ”samtal” med honom om detta, men förstod att det var fel forum. Sedan läste jag aldrig Vilks utläggning. Där har du ungefär vad jag går efter just nu: min lust. Jag tror att jag också har svarat på din fråga.
Sin lust ska man vara rädd om.