Några tankar om konservatism

Söndag förmiddag ägnar jag mig ömsom åt hushållssysslor ömsom åt läsning av Stefan Olssons Handbok i konservatism, nyligen utgiven på Atlantis. Även en kvinna som föredrar yrkeslivet och offentligheten måste ju ibland ägna sig åt hushållssysslorna, om hon inte betalar för städhjälp förstås eller har någon hemma som sköter den saken. Jag har ingetdera.

Mina två tidigare inlägg om feminism: Kvinnorna och offentligheten och Kvinnorna och offerkoftan kan placeras in i en liberal tanketradition i vilken jag känner mig hemma, men vid läsningen av Handbok i konservatism förstår jag att jag är mycket mer konservativ än vad jag har förstått.

Mitt liv i Italien som jag har skildrat här på bloggen är ett liv efter konservativa ideal och levnadsregler. Min man är uppvuxen i ett sådant samhälle och hans familj fortsätter att tradera hävdvunna kunskaper och sedvänjor generation efter generation.

Hur kommer det sig då att han åkte till Sverige i akt och mening att hitta en kvinna att dela sitt liv med och träffade – mig? Då jag har frågat honom har han antytt något om trötthet på kvinnor som bara ägnar sig åt sitt utseende och att måla naglarna. Kvinnor som är galline – höns. Visst, de italienska kvinnorna är vackra och ägnar sig ständigt åt att bevara det som räddas kan, men de kan också vara fast i ett könsrollsmönster som ett konservativt samhälle befäster. Titta bara på Berlusconi-tv. Unga italienska kvinnor som ingenting hellre vill än att bli en velina, en tv-flicka som iklädd bikini springer framför kameran och håller upp en skylt med ett meddelande eftersom ingen räknar med att hon ens kan prata.

Mitt förhållande till konservatismen är därför skeptiskt i vissa avseenden. Konservatismen enligt min mening bör, om den skall vara fruktsam, förenas med en liberalism som ser till allas lika värde och i likhet med vänstern ta upp kampen mot kommersialismens negativa konsekvenser.

Det som är positivt i konservatismen är synen på kunskap: att det är den erfarenhetsbaserade och erfarenhetsprövade kunskapen man lutar sig mot. Det gör att det inte på samma sätt som inom det radikala lägret skapas ett elitskikt som vet bättre än folk i allmänhet vad t ex kvalitet inom konst, musik och litteratur är. Verklighetens folk, kallade Göran Hägglund de vardagens människor som inte delade kulturelitens syn på vad en verklig konst, musik- eller litteraturupplevelse är. Han blev förstås idogt missförstådd av kultureliten som inte alls förstod vad han talade om.

En annan grundprincip inom konservatismen som jag delar är tron på de eviga värdena. Det här kanske låter magstarkt, men behöver inte alls vara det. Vi vet alla vad som är rätt och fel i mellanmänskliga relationer om moralen sitter där den ska, dvs på insidan. Vi har ett samvete för att vi människor är beroende av andra för att ens kunna bli ett jag. Liberalismen har ett mer abstrakt sätt att tänka kring individens frihet, rätt till självförverkligande och respekt gentemot andra människor och deras rätt till självförverkligande. Det stämmer liksom inte riktigt med verkligheten att vi skulle vara så singulära. Snarare tror jag att mänskligt liv är relationellt och bygger på en dualism mellan jag och du, jag och det med en pendelrörelse däremellan. Den judiske religions- och moralfilosofen Martin Buber framförde dessa tankar i en rad skrifter (utgivna på svenska av Dualis).

Det här är ett sådant spännande ämne att jag tror att jag får återkomma till det framöver, nu ska jag istället ta tåget till Järna och se antroposofernas utställning med den amerikanske konstnären James Turrell.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Genus, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Några tankar om konservatism

  1. Eva skriver:

    Vad roligt att läsa det du skriver kan bara hålla med. Såg lite av Debatt som sändes i veckan från ett torg där var en Kvinnlig ”Botx Uggla” måtte de unga inte efterapa henne med att spruta in diverse medel i kroppen för att tro de blir ”snyggare” vilket hon trodde att hon var. Ytliga människor finns det tyvärr alldeles för många av och de lägger ner massor på att putsa sin yta. Vacker kan man vara med rynkor, utstrålning finns inte på spruta och går inte att köpa för pengar.

  2. brodowinzaina skriver:

    Hej Eva, håller absolut med om detta med vår tids ytlighet. Det har bara blivit värre och värre de senaste decennierna. Det lär väl komma en tid då kvinnor med botox-stela pannor och anknäbbar kommer att ångra bittert att de inte satsade lite mer av sina pengar på insidan av kroppen och själen istället. Det lönar sig nämligen i längden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s