Så har ännu en dag gått utan att jag egentligen har fått så mycket gjort. Jag skulle ha åkt till sommarstugan men kom inte längre än till Södertälje Syd. Där stod trafiken still från fyratiden till framåt kvällen. Nya avgångstider utannonserades med jämna mellanrum utan besked om vad som hade hänt och hur lång tid det kunde tänkas ta – en olycka, en person hade klättrat ner på spårområdet, var det enda vi fick vi veta. Jag gav upp efter ett par timmar och åkte hem igen. Sedan tänkte jag på vad det kunde ha varit för en galenpanna som irrade omkring på spårområdet och som polisen inte fick upp på flera timmar. Nyheterna på Svt förklarade omständigheterna: en person hade stått på en bro ovanför spåren och hotat att ta livet av sig och polisen hade ”förhandlat”. Den självmordsbenägne hade alltså frivilligt eller ofrivilligt skapat en situation där tusentals människor fick vänta för att han eller hon hotade att ta livet av sig. Snacka om offrets tyranni och makt.
Oviss väntan plågar mig, även om denna väntan inte var mer än på sin höjd tråkig. Den större väntan som jag befinner mig i just nu är värre, den är närmast outhärdlig. Det är som om jag har dragit ett djupt andetag och hoppas på att syret skall räcka. Jag borde egentligen släppa ut luften och dra ett nytt friskt andetag snart. Luften är så instängd att det svartnar för ögonen på mig. Men jag härdar ut, för min styrka är också min black om foten.
Det uppstår ibland situationer i människors liv som har en förmåga att låsa fast tillvaron till ett bestämt ögonblick i tiden. Vissa människor kan bli kvar i situationer som de har upplevt som kränkande. Det är som om den personen då befinner sig i en ond bubbla där det bara kommer ondska ur munnen på henne när hon gapar. Andra personer fastnar i väntan. Tiden har stannat upp därför att de vid något tillfälle har blivit övergivna eller lämnade utan svar av en person som betyder mycket för dem. Tiden stannar upp och allting mellan då och nu är ett enda skälvande andetag.
Brodows blandning 
Apropå ”offrets tyranni och makt” har jag ibland haft anledning att tänka som du när jag på väg till jobbet suttit på tåget och väntat på att man ska skrapa bort resterna av någon självmördare från rälsen. De där självdestruktiva människorna borde börja visa omvärlden en smula respekt och omtanke, i stället för att bara tänka på sig själva. Vid den här årstiden, när sjöarna är isfria och vattnet behagligt tempererat, tycker man ju att de kunde gå och dränka sig i stället för att skapa kaos i tågtrafiken. Eller varför kan de inte hänga sig eller svälja en burk med piller. Välja, kort sagt, en metod som får minsta möjliga konsekvenser för oss andra. Men så är det numera, det är egoismen som styr.
Nä, stor förtvivlan måste man ta på allvar. Jag satt i ett tunnelbanetåg en gång framför vilket någon hoppade. Det stannade förstås och efter en liten stund sa föraren med gråten i halsen att det hade hänt en hemsk olycka där framme. Efter en liten stund i den totala tystnad som följe hörde man en ölburk öppnas. Det kändes mest mänskligt. Vi fick vänta en bra stund innan vi gick av men ingen klagade.
Fast att inte få veta varför i stunden håller jag med om att det är irriterande.
Jag tolkade det förstås först som att ”olycka” innebar just det: någon har kastat sig framför tåget. Inför en dylik händelse kan jag varken irriteras för egen skull eller sörja, mer känna omtanke om dem som skall komma och ta hand om det efteråt. Dessbättre var det ju ingen som dog den här gången, det var bara en enorm skälvande andhämtning inför att en människa står på en bro och vill ta livet av sig. Tänk dig det existentiella ögonblicket. Det är just sådana ögonblick som kan få tiden att stanna.
Lars, nu är ju inte självmördare en kategori människor som man bara kan förakta lite allmänt; då har man inte läst på ens de enklaste psykologtexterna om depression.
Var Stig Dagerman förakt värd? Eller Karin Boye?
Eller har du större förståelse förde stenrika affärsmän som regelbundet skjuter sig efter att ha förlorat sin förmögenhet?
Jag kan inte riktigt koppla mellan egen irritation och en självmördares tillstånd. Men jag har nog lite för gedigen psykologisk kunskap.
Det är väl så, att det nästan alltid bara är kunskap som föder förståelse. Depression är nevrologiskt avläsbar. Vi som inte har anlag för det kan skatta oss lyckliga.
Kära Gabrielle, ironi är en svår konst, både att utöva och uppfatta. Inte minst i hastigt nedkastade bloggkommentarer. Mina ord var avsedda som en raljant kommentar till ett par meningar i Annas inlägg som jag uppfattade som en smula kallhamrade. Av din reaktion att döma var mitt försök inte särskilt lyckat. Kanske borde jag ha slängt in några smielys eller så. Framöver får jag nog slipa på mina uttrycksmedel lite mer. Helst borde jag väl avstå från ironier helt och hållet. Men jag kan inte garantera något. Du vet säkert själv hur svårt det är att det är att göra sig av med vissa tendenser i ens karaktär, hur gärna man än vill.
Sorry Lars, jag har nog förläst mig på föraktets kommentarer i andra sammanhang. Men ironi…tja, det funkar ibland. Även på mig. Fast motvilligt den här gången…beroende på sammanhanget.
En liten kommentar angående meningen ”Snacka om offrets tyranni och makt” i mitt blogginlägg som utlöste ironin och, av någon anledning, kopplades ihop med irritation av att stå och vänta på en station.
Jag kan förstå den vändning som mitt blogginlägg fick genom denna mening och får delvis ta på mig ansvaret själv. Texten hade varit bättre utan just denna mening eftersom den blev som en ficka som öppnade upp för ett resonemang som inte var intentionen i blogginlägget.
Det var händelsen av att stå och vänta på ett tåg i oviss väntan medan den beräknade tidpunkten för avgång hela tiden flyttades fram som var grejen. Det var en bild av en situation som jag själv befinner mig i just nu. Med den som utgångspunkt kunde jag formulera andra liknande händelser i livet med samma förmåga att låsa fast tillvaron till en bestämd tidpunkt, en bestämd händelse.
Att sedan det här med skuld och offrets makt är ett tema i mitt liv som jag ofta vänder och vrider på likt ett prisma, det är en annan sak som var olämpligt att dra in här.
Anna, vi bygger nya broar; skuld och offrets makt är ett intressant tema: något som jag själv haft lust att skriva om, ibland, i mycket konkreta och manipulativa situationer.
(Dock aldrig förknippade med suicidprofiler.)
Haha. Anna, irritationen känns igen. För inte längesedan satt jag på ett mycket sent kvällståg hemöver, efter en mycket lång dag. Till saken hör att det är ett tåg som sedan i vintras haft diverse anledningar till förseningar. I vintras var det snö. Sen var det boskap som irrat sig ut. En tredje gång ”något vilt. Kan vara ett vildsvin, eller kanske ett rådjur. Vi återkommer när vi vet mer”. Gången jag tänker på när jag läser dig blev det stopp – och samtliga passagerare suckade och funderade högt om vad det skulle vara denna gång – med beskedet ”vi står nu som ni märker still. Detta beror på att vi fått information om att en självmordsbenägen person rör sig i omgivningarna. Tills det att vi vet att han/hon ej längre gör det kan vi ej sätta oss i rörelse”. Ironin är då inte långt bort, hur empatiskt lagd man, läs jag, än är. En blandning mellan irritation och ömsint frustration, säg. Situationer som är svåra att sätta på pränt utan att bli missförstådd, men jag tycker just risktagandet gör en blogg som din. Man får helt enkelt lita på att de som läser läser med generositet! (har man läst resten vet man nog väl vad och hur du menar, egentligen).
Gabrielle: Det skulle vara jättespännande att läsa vad du har att säga om temat skuld och offrets makt! Judas-motivet är intressant och förhållandet mellan Jesus-Judas. Du som kan mycket om Bibeln (gissar jag) har säkert en intressant läsning av detta motiv.
Helena: det låter ungefär som i fredags! Tack för dina uppmuntrande ord och att du tycker att min blogg är intressant för att den är risktagande gör mig väldigt stolt. Jag kan inte få bättre betyg!
Jag vet inte Anna – du är snäll – men Bibeln och jag är ett ojämnt kapitel. Man får verkligen inte mycket till religion i det bittra krigiska Gamla T. Men Kristus var ”förstås” genial. Hur kan inte förklaras. Vi får se om vi kan återkomma till den dialogen…
Baksidan av min tanke var mer vardagspsykologisk än metafysisk: Martyrernas makt; de där som alltid säger att det är mest synd om dem, när något/någon i omgivningen tar oväntade vägar. Det är en skuldkontroll, som kan vara dj-a destruktiv. Kanske att du hade ngn liknande erfarenhet….
Ja, min reflektion utgår förstås också från det vardagspsykologiska, men den finner ibland näring i bibliska eller mytologiska berättelser. När det gäller Judas-Jesus tänker jag främst på hur uppdelningen i ondska och godhet beskrivs i Bibeln genom att Jesus, för att kunna vara helt igenom god och utan skuld, behöver någon annan som är ond i stället. Det är väldigt tydligt beskrivet i evangelierna. Judas blir till och med uppmanad av Jesus att springa iväg och göra det han ska. Judas roll är av helt avgörande betydelse i den stora planen. Det är den situationen mellan Judas och Jesus som jag ser framför mig ibland när människor som vill se sig som helt i genom goda och utan skuld kräver någon annan som är ond i stället. Och det är som du säger en skuldkontroll där den som skall bära dubbel skuldbörda har en mycket otacksam roll.
Vi har säkert anledning att återkomma till den dialogen framöver.