Krönika Gunnar Larsson, SvD 18/12

Roligt att Ulf Eriksson i dagens SvD kommenterade min krönika som publicerades i SvD 18 december.  När jag talar med litteraturvetare och -kritiker får jag större förståelse för det perspektiv på estetik som jag ville ta upp i min krönika. Konstkritiker tycks hela bunten ha blivit vänsterpolitiker utan att egentligen vara övertygade i sin politiska hemvist. Det handlar om vad man förväntas säga.

Estetik är livsviktigt! Varifrån kom den dumma åsikten att kontemplation inför konstverket är förkastligt? Är det någon som minns? Jag gör det inte, ändå är det ett mantra som hela tiden upprepas. Nedan följer min krönika som publicerades i SvD 18/12.

Krönika Gunnar Larsson – Nyskapande måleri

”Vari består den kvalitet som får oss att omedelbart känna igen målningen som en nyskapelse, i sin tid och i vår tid?”

Jag fäster mig vid denna mening i Gunnars Larssons bok Nyskapande måleri. Essä om måleriets uttrycksmedel (Carlssons, 2009).

För det första talar han om en kvalitet som skall finnas i målningen och som det skall gå att känna igen. Bara det är smått kontroversiellt. När hörde vi senast kritiker tala om målningars kvaliteter? Som om det vore ett stycke tyg man kan känna på och bedöma.

För det andra säger han att denna kvalitet gör målningen nyskapande i sin tid och vår tid. Talar vi alltså här om något odödligt? Eviga värden? En och annan filosof gnuggar säkert redan händerna.

Gunnar Larssons bok är något så ovanligt som en självständig röst som vågar trotsa samtidens trossatser. Med mod och integritet påstår han något, inte bara kritiserar. Låt vara att han repeterar en kanon av mästare i västerländsk konsthistoria såsom Rafael, Tizian, Michelangelo och Velázquez, och att där bara finns en enda kvinna: Alice Neel när vi kommer fram till 1900-talet. För det har han naturligtvis fått på nöten.

Men nu är inte Gunnar Larssons bok en handbok i konsthistoria. Och han säger heller inte att odödliga mästerverk bara görs av manliga konstnärer. Han vill som den yrkesman han är: konstnär och lärare i måleri på Konstfack, inviga oss läsare i måleriets språk.

I det språkförbistringens tidevarv vi lever i är det välkommet. Första lektionen i måleriets grundbegrepp: rum, volym, bildrytm, ljus, färg, stoff, mimik och materialitet, hänger nog de flesta med i. Men sedan kommer vi till konstupplevelsen där måleriet liksom lyfter sig, leviterar och träder in i en annan dimension där det är nyskapande i sin samtid och i vår tid.

Larsson, det här är nästan överkurs. Eller talar du om det naturliga sättet att förhålla sig till konst?

Jag minns, det var långt innan jag tog mitt första poäng i konsthistoria, när det var naturligt för mig att uppleva konst på det sättet som Larsson beskriver. Utan kunskaper om det måleriets språk som Larsson ger oss grundbegreppen i kunde jag ändå förstå dess verkan. Jag har försökt komma tillbaka till det tillståndet igen, men det är förstås efter den förlorade oskulden.

Nu ser jag andra saker i bilden som mina studier i konsthistoria har gett mig: bildkonventioner, stilar, symboler, ett litterärt innehåll, kontext. Det är ett annat språk som inte alltid konstnären är medveten om men likväl talar.

Jag önskar att vi slutade tala förbi varandra och i stället kunde låta måleriet vara en mötesplats och på vårt ofrånkomligen lite tafatta, blyga och trubbiga sätt närma oss den evighet där målningen är en nyskapelse i sin tid och vår tid.

Anna Brodow Inzaina, SvD 18 december 2009