Kvinnors vrede

Jag fick anledning att återkomma till en bok jag läste för flera år sedan och som haft stor betydelse för mig: Kvinnors vrede. Från självutplåning till självinsikt av Harriet Goldhor Lerner, amerikansk psykoterapeut. Boken gavs ut 1985. Ingen har någonsin skrivit så bra om kvinnors psykologi som Lerner.

Kvinnors vrede är en feministbibel, men långt ifrån dagens statsfeminism. Den handlar nämligen om att kvinnor har ett ansvar för sig själva och för sitt själv. Självutplåning leder till depression, psykosomatiska besvär eller lika stor dos okontrollerad ilska. Kvinnor kan istället använda sin vrede konstruktivt och gå från självutplåning till självinsikt. Budskapet är att vreden är en resurs som inte skall användas till att skälla på någon med eller som stridsvapen, utan helt enkelt konstruktivt: jag tar ansvar för mina egna känslor och behov och jag uttrycker dem lugnt och sansat. När kvinnor förändrar sig själva och sina egna handlingsmönster kommer även omgivningen att förändras med henne. Motvilligt förstås, men ofrånkomligen.

Jag läste den här boken när jag själv gick i psykoterapi. Det gjorde jag under några år för att komma till rätta med ett negativt mönster som jag hade förstått att jag på något sätt själv deltog i att upprätthålla. En sak var åtminstone säker: ingen annan än jag var intresserad av att bryta det mönstret.

Lerner skriver:

Att våga ”differentiera” sig har varit och är riskfyllt för de flesta kvinnor. Att differentiera sig betyder att vi tar oss själva och våra behov på allvar, inser att vi är, tänker och känner annorlunda än våra närmaste, och vågar säga vår mening även när den avviker från gruppens.

Det låter ju inte som ett specifikt kvinnligt problem, även män döljer sig och gör sig otydliga för sig själva och sina närmaste. Fast skillnaden mellan män och kvinnor är att kvinnor som definierar sig själva knappast belönas.  Dessa kvinnor uppfattas gärna som aggressiva eller hotfulla – ”okvinnliga”. Inte minst av andra kvinnor. Önskan att klarare definiera sig själv utlöser inte sällan skuldkänslor och rädsla för att bli avvisad och övergiven. Att genomdriva en förändring är ångestframkallande. Men det är inte ensamhet vi eftersträvar – äkta självständighet kan inte uppnås utan relation, utan ett jag i förhållande till ett vi. Det vi eftersträvar är att bli en person.

Jag menar inte att det är återigen är kvinnans ansvar att lösa problemen i ojämlika relationer. Naturligtvis har män lika stort ansvar för sina relationer. Men det är stor skillnad på att som kvinna arbeta med att utveckla sig själv och därigenom tvinga fram en förändring och det slags strukturalistiska lösningar som statsfeminismen erbjuder.