Kritiken mot den borgerliga konsten känns igen

Jag har i mitt intresse för 70-talets konst- och kulturdebatt försökt förstå vad det var för konst som de kulturradikala konstnärerna egentligen tog avstånd från. Man reagerade på den borgerliga konsten, men det nämns aldrig några namn. Det går inte av diskussionerna att förstå vilka konstnärer de menade. Man sökte alternativa scener för konst: ålderdomshem, skolor, fängelser, fabriker m.m. Konsten skulle ut i samhället och möta människor som sällan nåddes av kultur – där springer man kulturpolitikernas ärenden. Man ville ha alternativa distributionsvägar för kulturen och inte vara i händerna på gallerister, förläggare m.m. Och det var närmast ett självändamål att göra ”icke-kommersiell” konst – i själva verket en garanti för kvalitet.

Dessa tankar dyker märkligt nog upp senare i historien, under det postmoderna 80-talet, men då i en annan form. Då var det ”den vita kuben” som var förkastlig och full av dolda innebörder sprungna ur det kommersiella konstlivet. Diskussionen tog sin utgångspunkt i Brian O’Dohertys mycket uppmärksammade essäer i Artforum 1976:  Inside the White Cube. The Ideology of the White Space.

De som verkligen kom att radikalisera betydelsen av den vita kuben och dess dolda innebörder var emellertid gänget runt tidskriften October. Donald Crimp som var en av dem skrev t ex i On The Museums Ruins (1993) om ”den platslösa konstens idealism, inom vilket konstverket i och av sig självt ansågs ha en fixerad och transhistorisk mening, dess hemmahörande på ingen särskild plats…”. (Med transhistorisk menas motsatsen till uppfattningen att mening är knuten till en historisk kontext.) Den platsspecifika konsten motsatte sig denna idealism och avslöjade det materiella system det dolde. Vissa beteenden som vi förknippar med konst, t ex kontemplation inför verket, betraktades som borgerligt och därmed förkastligt.

Det blev under 1990-talet viktigt att förhålla sig till platsen och dekonstruera dess dolda innebörder. Grundläggande var en syn på konsten som i grund och botten politisk. De som hävdade motsatsen och såg andra kvaliteter i konst än det i varje historisk instans bestämbara betraktades och betraktas än i dag som naiva.

Många av de texter som postmodernisterna byggde vidare på skrevs alltså på 1970-talet och präglades av den marxistiskt färgade teorin. Det fanns inom den postmoderna konsten och teoribildningen en motsvarande uppfattning som på 70-talet att konsten inte skulle tjäna till kontemplation inför verket. Konsten skulle istället blottlägga och avslöja maktförhållanden.

När jag läser i Miwon Kwons En plats efter en annan. Anteckningar om det platsspecifika (1997), översatt till svenska och utgiven på Raster förlag i skriftserien Kairos, nr 10, om hur den platsspecifika konsten på 1990-talet åter tog det offentliga rummet och institutioner utanför konstens domäner i besittning, inser jag att det är precis samma sak som på 70-talet men utifrån diskursteori. Konsten skulle inte tjäna till kontemplation inför verket. Konsten skulle istället blottlägga och avslöja maktförhållanden.

För mig tycks det som om ett enda stort missförstånd alltihop, som om kontemplationen inför verket är ett beläte man tar avstånd från för att kunna formulera en kritik av det kommersiella konstsystemet. Ungefär som man i 70-talet konst- och kulturdebatt egentligen aldrig kunde peka ut med namn vilka som gjorde den borgerliga konsten, man ville bara inte göra konst för den kommersiella marknaden.