Jag blev först i går på eftermiddagen varse om denna vansinniga bekännelsekampanj som #prataomdet har rullat igång. Eftersom jag har gått ur twitter har jag numera ingen koll, men med Axess blogg håller man sig lite uppdaterad.
Jag skulle också kunna sälla mig till skaran av bekännare. Under 10-15 år av mitt liv brottades jag med de här problemen, men jag tog ett par år i psykoterapi istället och det är jag väldigt glad för. Det ledde för det första till att jag kunde bryta ett mönster och se min egen del i det hela, för det andra att jag träffade en man som verkligen inte var den ”typ” jag alltid fastnade för tidigare. Eller jo, kanske lite grann, men nu klarar jag av även den typen.
Fast jag har nog inga ”övergrepp” egentligen att vittna om, mer än övergrepp jag har begått mot mig själv. Det gör nog så ont.
Man kan prata med vänner, man kan prata med professionella rådgivare, präster, psykoterapeuter m.m. Men att fläka ut sig på tidningarnas kultur- och debattsidor, det tror jag gör mer skada än nytta. Om detta är vad feminismen har lett till vill jag inte kalla mig feminist.
Jag tror också att det är symptomatiskt att kvinnor som kanske är alltför självutlämnande och därmed sårbara drar igång en sådan här kampanj. Det hänger ihop med kommunikation, helt klart, eller brist på kommunikation. I mötet, i dialogen, finns ett skuldförhållande, ett ansvarsförhållande. Det ansvarsförhållandet upphör i monologiska självbekännelser och anklagelseakter.
En sak som jag fick lära mig en gång av en god vän, som hade arbetat som familjeterapeut, var att i all havererad kommunikation, där det inte finns ett möte, börjar parterna anklaga varandra. Det är som att vi tror att vi kan nå varandra och upprätta den förlorade kommunikationen igen genom anklagelser. I stället är det precis tvärtom.
Gunnar Strandberg skriver fint på sin blogg och ger en bukett till alla sårade.
Brodows blandning 