Hur mår mannen? Dagens SvD inleder en artikelserie om mansrollen under ”omgörning” – i förändring heter det väl, men idag förväntas vi göra om oss både till det yttre och det inre. (Jag vet inte varför jag drömde så intensivt i natt om att gå på salong och göra manikyr. Det var en väldigt intensiv dröm. Förmodligen ville jag göra om mig och byta till ett mer elegant jag.)
Mannen har det inte lätt. Jag såg på teve häromdagen, att i Ryssland spenderar män allt mer pengar på att gå på skönhetssalong för att bli lite mer lika oss kvinnor. En man förklarade att han gick på salong regelbundet för att ta bort nagelbanden och fila till naglarna av ett proffs. Han var affärsman och det var viktigt hur han såg ut. De klorna som han visade upp, lätt böjda, såg ju inte normala ut. Jag undrar om det påverkar affärsmännens löner positivt eller negativt i slutändan. När ett yrke blir kvinnodominerat sjunker statusen och därmed lönerna – se bara på lärarna, enligt SvD har antalet lärare sjunkit från 83% män 1906 till 30% män 2008 – men hur är det med nagelpåverkan? Om männen blir mer effeminerade kanske det också påverkar lönerna?
Mannen har det sannerligen inte lätt. Han har i det närmaste blivit jämställd med kvinnan i hemmet och så börjar kvinnor ropa efter en Knausgård, att de vill ha en man av 1800-talssnitt: ”Knausgård är en rasande man av artonhundratalssnitt som vill ligga med alla möjliga kvinnor med sexiga stövlar fast han är nybliven far, han lämnar barnet hos frun för att kunna sitta på café och läsa Dostojevskij och citera Ernst Jünger, han är självupptagen, flanerar omkring och tänker stora tankar, han är precis som det där ‘manliga geniet’ som ni brukar gilla att referera till och by default döma ut eftersom han är sexistisk och otidsenlig.”
Jag har själv börjat läsa Knausgård, del 1, och än så länge är han i mitt tycke en fullt normal, hyggligt jämställd man på 2000-talet. Jag skulle också ha gjort som Knausgård, lämnat barnet hos fadern och satt mig på ett café för att läsa Dostojevskij och citerat Ernst Jünger. Helt utan att skämmas. I själva verket hade vi ungefär den uppdelningen. Min ex-man hade nämligen mycket större tålamod än jag och jag hade mer längtan bort, in i böckernas värld. Jag skulle också kunnat tänka mig att ligga med alla möjliga män med sexiga stövlar, fast jag var nybliven mor. Men när kvinnor gör så är det ju bara frigjort, eller hur? Då är hon en stark kvinna.
Det sista var kanske inte riktigt sant. Men i alla fall, jag tänker mig in i situationen. Det ställs stora krav på män idag om jämställdhet, men så längtar kvinnor ändå efter något slags 1800-talsman. Någon som kan besegra dem. Någon som kan få dem att känna sig som kvinnor. Eller hur? Jag kan känna igen det där, fastän att jag är en stark kvinna. Men det är ju inte klokt. Särskilt inte strävan efter att vi skall bli så lika varandra.
Brodows blandning 
Hm. Nä, alltså jag gör inte det i alla fall. Faktiskt inte. Någon som kan BESEGRA dem? Absolut inte! Har inte minsta lilla lust att känna mig liten och svag och bli räddad av någon man. Verkar mycket främmande för mig och det är jag glad för nu när jag sitter här och reflekterar över det (vilket jag heller inte brukar göra).
P.S. Tror på människor, ej män och kvinnor. Tror på betydligt större skillnader inom den egna gruppen än mellan de två. Sedan är jag väldigt dålig på att förstå ironi så jag kanske missuppfattar dig här.
Nej, jag var inte så ironisk, så det var inget sådant kryptiskt att förstå.
Men jag har hört både här och där ett svärmande för en 1800-talsman på sistone, så försöker sätta mig in i vad det handlar om. Har du inte hört det själv någon gång i tjejsnack, om hur kvinnor längtar efter en riktig man, en bestämd man, en som inte velar och ständigt frågar hur de vill ha det, en som bara tar henne med storm – typ. Jag tänker att det kan inte vara lätt att vara man idag, med så motstridiga budskap.
Jag har lange funderat over vad det ar som ar attraktivt i den typ av man som du beskriver och jag har kommit fram till att det sallan (i alla fall for mig) handlar om att han ska ta mig med storm, snarare att han ska ta varlden med storm.
For mig har jamstalldhet inneburit frihet och skin pa nasan, ett motstand mot tvang och inbilskhet. Jag vet (i alla fall pa en del plan) vad jag vill och vem jag ar. Nar jag soker efter en partner sa soker jag efter den typen av person. Problemet med en feministisk diskussion som utgar fran skuld, och en inte speciellt aktiv, progressiv, diskussion om mansrollen fran mannens sida, ar att det skapar forovare som inte vill vara forovare och inte vet hur de ska ta sig ur det. Sa mannen blir angsliga istallet for poraktiva. Nagot som ligger en bit bort ifran den frihet som jamstalldhet kan innebar.
Nar jag tanker pa den man du malar upp och hans attraktivitet sa ligger den framst i att han har en egen vilja som ar jamstalld min egen, snarare an att hans vilja skulle underkuva min. Till skillnad da fran de man som ar sa forvirrade att de undertrycker sin vilja, eller pa ett freudianskt vis soker en mor och inte en alskarinna.
Hej I.S,
Jag tycker att du formulerar det bra och det stämmer överens med min egen syn på frigörelse och individualitet. Om jag skall tillåta mig själv att vara lite privat: förut fastnade jag alltid för de lite vekare männen, de känsliga och mjuka, men jag fick alltid problem med dem, eller rättare sagt, de fick problem med mig. Det var någonting hos mig som var både attraktivt men också skrämmande. Jag kunde höra beundrande kommentarer om min frimodighet och styrka, men jag förstod också efter ett tag att detta var kvaliteter som de egentligen önskade ha mer av själva. Det hjälpte ju inte att jag stod för det.
Jag försökte linda in mig själv och inte vara stark i meningen hotande, men det blev ju bara värre. Så hur jag än vände och vred på det kändes det alltid som att skulden låg hos mig. Så kan det bli när en person drar sig för mycket tillbaka och inte är person och tar ansvar för sig själv, då tar man heller inte ansvar inför den andre. Efter att ha förstått det här började jag attraheras av män som är så pass trygga i sin manlighet att de inte känner sig hotade av mig, vilket också har lett till att jag kan känna större trygghet i min person och att det inte är något fel på den. Jag kan också ge mer av mina andra sidor: visa sårbarhet och vara behövande t ex. Man skall bara leta på rätt ställe.
Tja, så för min del tar jag hellre ett gräl med en person som tar för mycket plats än en som tar för lite. Hellre en man som blåser upp sig än en som pyser i väg – om du förstår vad jag menar. De förra klarar jag av, de senare har jag hemskt svårt för.
Jag delar den erfarenheten. Och när jag tänker efter så är det så att jag söker efter ett eget cogito hos alla de människor som kommer mig nära, även om jag tenderar till att vara mer överseende med kvinnor än med män.
Har aldrig varit intresserad av att vara starkare än någon annan. Men inte heller nödvändigtvis heller svagare. Främst vill jag ha relationer där vi båda kan tåla ett nej, eller för den delen olika åsikter, utan att det skakar om den andres värld. Eller att någon behöver räddas.
Återigen tror jag att kodordet är respekt. Vågar man lita såpass mycket på sitt eget vara att man inte behöver koppla ihop det med godkännande så kan man också respektera och förstå att andra är olika.
Därmed tycker jag också det är svårt att tala i stereotyper för det tvingar in oss i en kontext med förutbestämda meningar. Som när man börjar diskutera den manliga blicken och Renoir. I slutändan så har man inte kommit längre än när man började.
Jag vet att jag nu flyter ut i en diskussion som rör så mycket mer än vilken man/kvinna man föredrar, men ibland så kan jag tycka att den feministiska (och för den delen politiska) diskussionen hamnar i ett konstaterande som redan har stötts och blötts. Istället för att ta en omväg och börja någon helt annan stans. (Detta gäller inte vår diskussion utan riktas mot denna typer av frågor i allmänhet).
”Har du inte hört det själv någon gång i tjejsnack, om hur kvinnor längtar efter en riktig man, en bestämd man, en som inte velar och ständigt frågar hur de vill ha det, en som bara tar henne med storm – typ.”
Nää, faktiskt inte! Har jag bara… tur? Kan det vara en generationsfråga? Eller har jag… snyft… inga vänner? 😉 (Jodå, det har jag!)
Det kanske är ren tur, hur man än ser det 🙂