Idag har jag och sonen tittat på konst igen. Det är liksom vår ritual numera de helger som han är i Uppsala-Stockholm. Eftersom han bor i södra norrland är det inte så ofta vi träffas. Vanligtvis brukar vi se någon utställning på Djurgården eller på Nationalmuseum där man också kan äta lunch. Idag var det soligt och fint så vi valde Djurgården.
Eugène Jansson tillhörde en av mina tidiga upptäckter. Jag intresserade mig för vitalismen i bildkonsten och förhållandet till idrottsrörelsen. Det resulterade i en D-uppsats om Stockholmsolympiaden 1912. Nu får jag på nytt se många av de målningar och fotografier som jag då tyckte var så intressanta. Och, vad skall jag säga, man förändras. Även om flera av aktstudierna håller en hög nivå och Eugene Jansson med tiden blev rasande skicklig på figurteckning fyller de inte mig med den entusiasm jag kände då. Är det inte något väldigt utstuderat över dem?
Idag intresserar jag mig istället mer för de stämningsfyllda landskapen och ljuslyktorna. Om jag tar av mig glasögonen och tittar på lyktor i mörker ser jag precis som Eugène Jansson gjorde. Lyktorna flyter liksom ut och blir som stora suddiga bollar. Bilden nedan är inte helt representativ eftersom den är så pass distinkt i formen. I Besvärsbacken har konstnären fångat de sista solstrålarna som speglar sig i fönstren. Ljuskägeln som träffar fönstren återspeglar sig i den lite fuktiga luften mellan de två byggnaderna och skapar en intensiv atmosfär. Här är ljuskällan naturlig, vanligtvis var det artificiellt ljus som intresserade Jansson.
Det var roligt att läsa att Eugène Jansson var en sådan hängiven socialdemokrat. Man kan förstå den skräckblandade estetiska fascination som arbetarrörelsens demonstrationer på första maj ingav en medlem av aristokratin som Prins Eugen. I ett brev till modern Sofia redogjorde han för sitt möte med ett första maj-tåg och beskrev den svartklädda massan med sina röda fanor som slingrade sig som en meander.
Eugene Janssons socialism verkar annars ha varit av det demokratiska slaget. Visst finns det något av funktionalism och folkhem över nedanstående bild? Målningen visar nybyggda arbetarbostäder i utkanten av staden. Här kanske det är tänkt att arbetarna har sin odling av grönsaker utanför? Det är modernt, precis som Eugene Jansson själv var modern och deltog i den begynnande gay-rörelsen.
På slutet gjorde Eugene Jansson några stora målningar med cirkus- och dansmotiv. De är mycket summariska i teckningen och lite grova. Jag tycker att det finns något av Edvard Munch över behandlingen av former som liksom böljar sig och därigenom förstärker känslouttrycket. Det elektriska ljuset som är Eugene Jansson signum återfinns även här. Vi kan också lägga märke till flaggorna i bakgrunden. Det är en matrosbal, men varför är det flaggor och vimplar från olika länder? Jag får associationer till Olle Hjortzbergs affisch till Stockholmsolympiaden, och mycket riktigt, det visar sig att målningen är från 1912. Det kan alltså ha att göra med att Stockholmsolympiaden ägde rum samtidigt.
Brodows blandning 
Jag ser verkligen fram emot att få se Eugene Jansson-utställningarna nu i vår, vi får se om jag delar din upplevelse av aktstudierna och landskapen. Flaggorna i taket på matrosbalen är f.ö. signalflaggor, de användes till vardag för att skicka olika meddelanden mellan fartygen, men vid fest hissades alla i rad mellan masterna. Eller som här i taket som dekoration.
Åh, tack för informationen om flaggorna! Vi har bara sett Waldemarsudde-utställningen och har Thielska kvar.
Jo visst är väl aktstudierna lite utstuderade. Homoerotiska. Välgjorda men ointressanta. Märkvärdiga tycker jag däremot stadsmiljöerna är, det magiska blå skymningsljuset, kontrasterna. Lite överväldigande med en utställning av en konstnär som i varje fall jag bara sett enstaka bilder av tidigare. På Waldemarsudde får man se vad han verkligen går för Eugène Jansson.