Kvalitet måste få kosta!
Utvecklingen i samhället har gått mot att ”gratis” har blivit ett försäljningsargument. Att få något ”gratis”, gärna i stor mängd, tycks vara mer eftersträvansvärt än att få en vara av god kvalitet som man är beredd att betala för. Detta fenomen är konsekvensen av att bytesvärdet mer och mer har tagit över på bruksvärdets bekostnad. Man kan också kalla detta fenomen för konsumism – det är inte kvaliteten i varan och behovet av denna vara som styr efterfrågan, utan känslan av att ha fått något gratis, tillfredsställelsen i att känna sig lite smartare än dummingen som betalar för varan.
Samtidigt som ”gratis” har blivit ett säljargument inom de kommersiella delarna av samhället – naturligtvis inte utan att vi betalar med någonting annat istället, vår tid, vår uppmärksamhet för reklam – har ”gratis” kommit att bli ett argument även bland uppdragsgivare på kulturens område, ett slags garanti för att vi inte gör det här för pengars skull utan för våra höga ideals skull.
Antingen det handlar om att göra kulturen tillgänglig för alla (socialistiska ideal) eller när den fina tidningen argumenterar för att de istället ger sina skribenter ett utrymme, en plattform för sitt varumärkesbyggande (vanligt förekommande i borgerlig press) är budskapet detsamma: Kvalitet skall inte kosta. Kultur har ett högt symbolvärde, men det får inte växlas in i pengar. Gratiskulturen breder ut sig på bred front.
Jag tror att vi måste uppvärdera lönearbetet på kulturens område, oavsett om vi är anställda eller frilans. Vi måste skapa utrymme för en kvalificerad kulturjournalistik som värnar autonomin inom konstens och journalistikens områden. Vi måste fråga oss vad god journalistik är värd och vad vi är beredda att betala för den, annars är den snart ett minne blott.
Anna Brodow Inzaina, i Axess nr 6 2012
Brodows blandning 