Idag klev jag ut ur min avhandlingsgrotta och var för en gångs skull lite social: lunchseminarium på Timbro med presentation av Christopher Rådlunds och Alexander Zlatanos Ibsens bok En sort bok om arkitektur (vilket fantastiskt namn, Zlatan och Ibsen i kombination) och sedan besök på Moderna museet och Le Corbusier-utställningen tillsammans med några av herrarna från seminariet.
Uppdatering: Nu finns en video från seminariet.
Som Jerker Söderlind, en av debattdeltagarna på seminariet sa, angående att boken presenterades på Timbro, högerns tankesmedja: den skulle lika väl passa i ett vänstersammanhang med en marxistisk analys på agendan. Vad det handlar om är demokratifrågor och en socialt engagerad arkitektur. Hur kommer det sig att elitens och folkets smak skiljer så starkt åt när det gäller arkitektur? Varför tas inte folkets smak på allvar när det gäller planering av boendet? Om folket själv får välja är modernismen inte särskilt populär som stil, trots att folket var målgruppen för det moderna samhällets planerare och ingenjörer. Undersökningar i både England och Norge visar att de flesta föredrar traditionell arkitektur med klassiskt symmetriska mått och artikulerad fasad.
Där finns ett demokratiproblem, som hittills bara högern tycks bry sig om. Det är det som intresserar mig i de här frågorna. Varför sällar sig vänstern till elitens smakuppfattning? Varför blir vänstern så provocerad av traditionellt måleri och arkitektur?
Jag ställer mig dock tveksam till hur mycket det handlar om modernismen som stil idag. Det var nog längesedan som arkitekturen upprätthöll en modernistisk stil med någon form av ideologiskt innehåll, numera tycks det mest handla om rationalitet, räta vinklar och kostnadsbesparingar. Kanske är det också en ideologi, men är det höger eller vänster?
Vi hann med ett snabbt besök på Nationalmuseum också. Det är sista helgen att besöka Nationalmuseum innan de stänger för renovering. Där kan man se något av det som eliten föraktar mest: traditionell konst. Och dessutom kan man träffa live en konstnär som på traditionellt vis ställer upp sitt staffli för att lära av mästarna. Den serie målningarna som Johan Patricny har utfört på Nationalmuseum är hans klart mest intressanta. Dessa målningar har ett innehåll som överskrider vad vi ser i motivet: det handlar om konsten, seendet och utställningspraktiken. Det finns ett konstnärligt statement i målnigarna som bejakar traditionen till skillnad från modernismens förnekande av densamma. De visar på rummets historiska och sociala betydelse och vår tids problematiska inställning till historien som kunskapskälla. Det är en serie målningar som lika mycket är metakonst som konstnärligt hantverk.
Brodows blandning 
Så många rum Du besökte och som regleras ”utifrån andra föreställningar än samhället i övrigt, som är fullkomligt verklig, men på samma gång overklig.” Foucalt nämner olika rum där vi speglar och iakttager oss själva såsom i en spegel. Tack Anna för spännande reflektioner, som Du delar med dig av
Tack för intressant boktips. Jag har ofta funderat över den här klyftan mellan ”elit” och ”massa”. Inom konsten finns det trots allt alternativ att välja på. Men när det gäller hus att bo, arbeta och vistas i är vi alla brukare och i regel helt utlämnade åt rådande arkitekturtrend. Alla försök till demokratisering på det området verkar inte leda nånstans.
Varifrån har du fått uppgiften att vänstern sällar till elitens smakuppfattning? Jag betraktar mig själv som närmast tokvänster och blir inte det minsta provocerad av traditionellt måleri och arkitektur. Snarare tvärtom. Och en av mina stora favoriter är just Johan Patricny som jag har nöjet att vara bekant med. Jag tror det där är politiskt slentriantänkande. Till exempel socialdemokratin har traditionellt varit för en arbetarkultur av allra folkligaste slag, och närmast antiintellektuell i konstfrågor. Jag säger inte att det är bra, men det är traditionellt!
Ja, undantag finns naturligtvis, men jag tror att du vet att du är originell!
Tack!
Märklig tid just nu…:
”Som Jerker Söderlund, en av debattdeltagarna på seminariet sa: det är lite synd för boken att den presenteras på Timbro, högerns tankesmedja, för den skulle lika väl passa i ett vänstersammanhang med en marxistisk analys på agendan.”
Jag får passa på att rätta mig själv: jag tror inte att han beklagade att den presenterades på Timbro, mer att den lika gärna hade kunnat presenteras någon annanstans!
Nej, nej. ”Rättar” dig inte; menade inte alls så!
Den borde ju presenteras utan politiska förtecken. Men den tiden tycks ännu inte vara här…
Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga, innan alla ser nutidsljuset… 😀
PS. Ljuset utan det ”gamla” vänster-höger…
Ja, det där gamla vänster-höger är överspelat för längesedan, eller åtminstone rejält förvirrande eftersom parterna byter position med varandra då och då.
Precis!
Men ”debatten” har inte riktigt fattat det. Utan kör på i höger-vänster à la förr.
Jag tror att förvirringen har lite att göra med att man tror att ”historia”, bara handlar om en själv?
PS. Dvs bara som ens egen personliga dito. Som t ex DDR med tysk grundlighet genomförde…
Pingback: En svart bok om arkitektur | Börjes konstblogg
Nu har jag hunnit läsa boken och dessutom se videon från konferensen. Både lärorikt och lite skrämmande. Hoppas boken ges ut på svenska, den är klart läsvärd.