Stereotyper idag – framtidsbild år 2063

Jag fick en intressant fråga på Facebook angående mitt förra inlägg om Barna Hedenhös. Själv uppvuxen på 50-talet medger denne läsare att han har vuxit upp med en mängd stereotyper, men frågan som ställdes till mig var: ”Vad är våra stereotyper NU. Gå 50 år fram i tiden och försök se oss själva…vad kommer du fram till?”

Samhället år 2063 – då jag är 98 år, vilket enligt demografiska beräkningar är fullt rimligt att jag blir om ingen sjukdom eller olycka avslutar mitt liv i förtid – kommer att se helt annorlunda ut än idag. Den identitetspolitik som vänstern har anammat kommer att överges för en mer global rörelse som söker ena människor istället för att splittra dem i grupper efter kön, hudfärg, sexuell läggning och etnicitet.

Identitetspolitiken som är ett synsätt inom postmodernismen är till sin grund essentialistisk, den söker ringa in mindre grupper i gripbara identiteter för att resa dessas krav gentemot majoritetssamhället, vilket får som effekt att den skapar lika många steretyper som man söker bekämpa. Den är på det sättet en hydra som splittrar rörelsen inifrån och motkämpar dess ursprungliga syfte. Göran Greider skriver insiktsfullt om detta och menar att det är de likgiltiga, köns- och färglinda som kan vara räddningen.

En definition av stereotyp är på sin plats. Så här sammanfattar Wikipedia:

En stereotyp är en inre bild av en tänkt, eller faktisk grupp och dess medlemmar, ofta i form av förenklade föreställningar av medlemmarnas egenskaper. Så som begreppet används idag myntades det av den amerikanske journalisten Walter Lippmann i boken ”Public Opinion” från 1922. En stereotyp kan exempelvis ha etnisk, nationell, religiös eller könad anknytning, som till exempel den flitiga asiaten, den tjuvaktiga zigenaren, den feta amerikanen, den girige juden, den snåle skotten, den korkade blondinen eller den starka tysta mannen.

Radikalfeminismen som under 1990-talet blev statsfeminism har skapat många stereotyper om män. Radikalfeminismen omförhandlad till slentrianfeminism fäller dagligen nedsättande uttalanden om vita, mossiga, gubbiga och patriarkala män, vilket också sanktioneras ovanifrån eftersom myndigheter, förvaltningar och utskott bedriver ett feministiskt reformarbete med dessa luddiga begrepp som ledstjärna. Dessa föreställningar kommer vi naturligtvis att ha gjort upp med år 2063 och en nyhumanism har brett ut sig i dess ställe som inte bara har återupprättat universalitet  som princip utan också anbefaller allmänt hyfs i samtalstonen och normal empati. Tipsar för övrigt om en mycket bra text av Gabrielle Björnstrand, om plastpappor och bonusmammor.

Stereotyper frodas även i föreställningar om invandrare och andra generationens invandrare. Jag läste för en tid sedan en intressant artikel som jag inte kan länka till för jag har glömt var jag läste den.  Den utgick i alla fall från en kritik av begreppet ”andra generationens invandrare” som vi använder i Sverige. I USA finns inte det begreppet utan man talar istället om första generationens amerikan. Det ingår nämligen i ansökningsproceduren om medborgaskap att vid en ceremoni bekänna sig till konstitutionen och i samma ögonblick blir man amerikan. I Sverige räcker det inte med ett svenskt pass för att bli svensk utan invandrarstämpeln hänger kvar generation efter generation. Det här kommer vi naturligtvis ha gjort upp med år 2063 då  de som genom släktforskning kan kalla sig ursprungsbefolkning i rakt nedstigande led är så pass få att de ryms i reservat på Östermalm.

Föreställningar om förorten är en annan kategori där stereotyper frodas. Den syn många har på förortsbor är att dessa är invandrare eller låginkomsttagare. Sedan fylls bilden på av stereotyper kring invandrare och låginkomsttagare som inte tar någon som helst hänsyn till utbildningsgrad och ambitioner. År 2063 har Stockholms ytterområden t ex Tensta och Husby blivit en del av Stockholms city och förortsbegreppet har förlorat sin relevans. Människor har slutat pendla och jobbar på distans, alternativt har arbetsmöten på snabbgående tåg som utgör själva arbetsplatsen – begreppet mobil arbetsplats handlar alltså inte bara om bärbara datorer utan kan också vara en rörlig arbetsplats där de anställda kliver på tåget på utsatt tid och träffas i kupéer.

Det viktigaste är naturligtvis även i framtiden att få ha ett arbete eller någon form av sammanhang att koppla upp sig mot.