Om kvalitet

Jag lovade i mitt förra inlägg att syna den grund som figurationsbygget i Lundbergs och Rådlunds bok vilar på, men det får vara. Jag förstår att det var en ironi. Ganska så effektiv dessutom.

Det är naturligtvis inte sant att samtidskonsten är så öppen och pluralistisk som alla hävdar. Det finns en hel mängd outtalade regler att förhålla sig till. Jag roade mig med att bryta mot en liten sådan regel i mitt andra debattinlägg i SvD där jag räknade upp ett antal konstnärer på utställningen som ”förtjänade en annan tolkningsram”. Helt avsiktligt räknade jag med Jon Bakken till den skaran, fastän att jag visste att han inte hörde dit. Var det någon som upptäckte det? Jag nämnde honom eftersom jag tycker att han tillhör de bättre konstnärerna i utställningen. Men han hör inte dit. 

I recensionerna har vissa konstnärer lyfts fram som bättre än andra och det på grundval av att de tillhör en samtidskonst som vi känner igen. För att kontrollera att man inte gör några misstag bläddrar man gärna i boken eller googlar efter ett cv och ser efter vilka som har haft framgångar i konstlivet och ställt ut på schysta gallerier och konsthallar. Det är den erkända måttstocken för kvalitet som vi har, en konstnärs framgångar i konstlivet. Men borde vi inte ställa oss frågan om det är den enda giltiga måttstocken? Det blir ju en ganska godtycklig kritik med ett kvalitetsbegrepp som bygger på en konstnärs redan uppnådda framgångar. Den ängslige som vill vara på den säkra sidan väljer de säkra korten. 

Jag har tidigare funderat kring de här frågorna eftersom jag har skrivit en katalogessä om konstnären och porträttmålaren Sissel Wibom.  Hon är utbildad på Konsthögskolan och arbetar enligt den klassiskt figurativa traditionen och är i sin genre en av de bästa konstnärerna i Sverige. Min essä var ganska personligt hållen och jag vilade mer på min roll som konsthistoriker och redaktör för Artes. Att jag var kritiker i SvD tror jag knappt nämndes. Vi pratade en del om det här, Sissel och jag, inte att hon stod utanför samtidskonsten för det vågade jag nog inte konfrontera henne med. Förmodligen visste hon det redan. Det jag diskuterade med henne var olika konstnärsroller och försörjningssätt. Att vara porträttmålare och dessutom en skicklig sådan tycker jag är helt ok. Jag vet att Sissel Wibom lägger ned ett oerhört arbete på sina porträtt och att hon för varje person hon porträtterar tvingas ta in den personen både känslomässigt och psykiskt. Detta ser man i känsligheten i hennes porträtt och den psykologiska skildringen. Hur ofta talar vi om sådana saker när det gäller den konst vi recenserar dagligdags på kultursidan?  Det är kanske dags att föra en diskussion kring kvalitetsbegreppet? Eller snarare kvalitetsbegreppen.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om kvalitet

  1. Johan L skriver:

    Mkt intressant. Vore kul läsa essän om Sissel. Det du skriver om henne påminner ju mkt om Peter Linde, som iofs är mindre samtidsmässig… men ändå. Just detta med att helt gå upp i den person som man ska avbilda. Vilket iofs är mer dramatiskt för Linde då han ofta avporträtterar döda, som skulpturen av Hjalmar Söderberg som ska uppföras utanför KB.
    Även ett sådant konstnärskap fordrar naturligtvis ett ytterst intellektuellt förhållningssätt till konsten. För övrigt bläddrade jag idag i en liten fin bok av Per Kirkeby, Handbok, som gavs ut för ett par år sedan på svenska. Lustigt nog så tangerar han ju mina åsikter om filosofins förödande inflytande på samtidskonsten. När man läser honom så blir det ju tydligt att hans hållning är den mest produktiva och mest ärliga för en konstnär som verkligen tar konst på allvar… Deprimerande dock att jämföra honom med svenskar som Ernst Billgren o liknande…

  2. brodowinzaina skriver:

    Ha ha, så det var alltså du som skrev om Ernst Billgren i boken? Jag frågade Christopher vem som skrivit vad, men det ville han inte avslöja. Tror du att det är typiskt svenskt att inte ta konst på allvar? Jag tänker på att ni har gjort en utställning med norrmän och så talar du om Kirkeby som är dansk. Samtliga tar konsten på allvar, men inte svenskar som Ernst Billgren. EB tar djuren på allvar. Har du inte sett hans fantastiska djurporträtt? Mosaikrävar, änder. Djurens psykologi och fysionomi känner han väl.

  3. Johan L skriver:

    Ja men det är faktiskt omöjligt att tänka sig Billgren skriva något sådant som Kirkeby. Däremot gäller detta naturligtvis inte alla svenskar. Roj Friberg skulle ju kunna skriva det. Ola Billgren kanske inte skulle ha kunnat skriva så bra och inte heller just DET men han skrev ju icke-ironiskt, liksom Torsten Andersson, som väl ligger nära Kireby ifråga om just den där ståndpunkten. Vilket för övrigt även Ulf Linde gör nu på gamla dar.

  4. brodowinzaina skriver:

    Jag blir mer och mer övertygad om att du har rätt. Den hållning du talar om finns inte längre i dagens konstliv. Det har hänt något alldeles katastrofalt med konsten som förstör för både konstnärer och de som skriver om konst. Har upptäckt att jag själv inte kan skriva lika bra nu som jag gjorde för bara några år sedan. Sitter på KB och har plockat fram boken om Sissel.

    Skickar dig en kopia.

    Tack Johan, för att du har skakat liv i mig. Motvilligt men tacksamt tog jag emot chansen jag fick när jag gav mig in i debatten – det är en överlevnadsinstinkt jag har lärt mig att jag har.

    Anna

  5. Ping: Den förbjudna konsten « Börjes konstblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s