Om kvalitet

Jag lovade i mitt förra inlägg att syna den grund som figurationsbygget i Lundbergs och Rådlunds bok vilar på, men det får vara. Jag förstår att det var en ironi. Ganska så effektiv dessutom.

Det är naturligtvis inte sant att samtidskonsten är så öppen och pluralistisk som alla hävdar. Det finns en hel mängd outtalade regler att förhålla sig till. Jag roade mig med att bryta mot en liten sådan regel i mitt andra debattinlägg i SvD där jag räknade upp ett antal konstnärer på utställningen som ”förtjänade en annan tolkningsram”. Helt avsiktligt räknade jag med Jon Bakken till den skaran, fastän att jag visste att han inte hörde dit. Var det någon som upptäckte det? Jag nämnde honom eftersom jag tycker att han tillhör de bättre konstnärerna i utställningen. Men han hör inte dit. 

I recensionerna har vissa konstnärer lyfts fram som bättre än andra och det på grundval av att de tillhör en samtidskonst som vi känner igen. För att kontrollera att man inte gör några misstag bläddrar man gärna i boken eller googlar efter ett cv och ser efter vilka som har haft framgångar i konstlivet och ställt ut på schysta gallerier och konsthallar. Det är den erkända måttstocken för kvalitet som vi har, en konstnärs framgångar i konstlivet. Men borde vi inte ställa oss frågan om det är den enda giltiga måttstocken? Det blir ju en ganska godtycklig kritik med ett kvalitetsbegrepp som bygger på en konstnärs redan uppnådda framgångar. Den ängslige som vill vara på den säkra sidan väljer de säkra korten. 

Jag har tidigare funderat kring de här frågorna eftersom jag har skrivit en katalogessä om konstnären och porträttmålaren Sissel Wibom.  Hon är utbildad på Konsthögskolan och arbetar enligt den klassiskt figurativa traditionen och är i sin genre en av de bästa konstnärerna i Sverige. Min essä var ganska personligt hållen och jag vilade mer på min roll som konsthistoriker och redaktör för Artes. Att jag var kritiker i SvD tror jag knappt nämndes. Vi pratade en del om det här, Sissel och jag, inte att hon stod utanför samtidskonsten för det vågade jag nog inte konfrontera henne med. Förmodligen visste hon det redan. Det jag diskuterade med henne var olika konstnärsroller och försörjningssätt. Att vara porträttmålare och dessutom en skicklig sådan tycker jag är helt ok. Jag vet att Sissel Wibom lägger ned ett oerhört arbete på sina porträtt och att hon för varje person hon porträtterar tvingas ta in den personen både känslomässigt och psykiskt. Detta ser man i känsligheten i hennes porträtt och den psykologiska skildringen. Hur ofta talar vi om sådana saker när det gäller den konst vi recenserar dagligdags på kultursidan?  Det är kanske dags att föra en diskussion kring kvalitetsbegreppet? Eller snarare kvalitetsbegreppen.