Jag har börjat avsky ordet samtidskonst. Än en gång är det den hurtiga konstpedagogiska handledningen till Göteborgsbiennalen som får mig att må illa.
Frågan om vad som är konst ställer sig nog de flesta någon gång i livet.
Jaså. Minsann! Det låter som inledningen till ett brev från Försäkringskassan.
Det som är mest irriterande med samtidskonsten (en stor del av den, men naturligtvis inte allt) är att den vill styra mig i de tolkningsmöjligheter som ges. Jag kan inte vara fri. Jag fastnar i plikten. Som konstkritiker har man ett ansvar att sätta in konsten i sitt rätta sammanhang. Om sammanhanget redan är avgjort återstår inte mycket mer för mig annat än att göra min plikt.
Märk väl att konstkritikerns ansvar att sätta in konsten i sitt rätta sammanhang mer handlar om förväntningar på vad kritikern skall göra än ett faktiskt ansvar.
En gång frigjorde jag mig från den traditionella konstvetenskapen av samma orsak. Konstvetenskapen har alltid haft ett problematiskt förhållande till vetenskapen. Vi håller på med konst men för att ägna oss åt den på ett vetenskapligt sätt måste vi bli historiker. Det handlar om att sätta in konsten i sitt rätta sammanhang. Artefakterna, konsthistoriens föremål, skall förankras i den tid och det samhälle där de hör hemma.
Det måste väl ändå vara en tanke sprungen ur en museipraktik full av lösryckta föremål? Alltsedan man började plocka loss konsten ur sitt sammanhang (oftast kyrkor) och hängde in den i konstens nya tempel, 1800-talets museer, har vi haft denna förvirring.
Konsekvensen av detta var att jag intresserade mig för den helt objektslösa konsten, konceptkonsten. Det är inte för intet som konceptkonsten fick en betydande roll för konstnärer i de forna öststaterna under 1970-talet. Den konst jag kom att intressera mig särskilt för kan kallas relationell estetik. Den innebär en konkret situation och erbjuder ett möte. Som en bild för konstupplevelsen kan man applicera idén om relationell estetik även på annan konst.
Om man vill ha ett friare förhållningssätt till konsten är det svårt att få till inom vetenskapens ramar. Jag har inga som helst problem med vetenskapen egentligen. Men det är konsten och vetenskapen som har svårt att gå hand i hand.
Erfarenheter som dessa gör att jag är väldigt skeptisk till den utveckling som har skett på konsthögskolorna under senare år mot konstnärlig forskning. Om vi konsthistoriker inte har fått det att gå i hop på 150 år, hur skall då konstnärerna lyckas?
Brodows blandning 
Du är nog något viktigt på såren. Tyvärr så är problemen med humaniora relaterade till de två vägar som du tar upp och som jag tolkar som två olika dragningar mot ett slags knappologiska och petimäteraktiga tolkningar av konst.
Antingen inom ramen för akademierna, där det dessvärre uppmuntras med diverse ”vetenskaplighet” som innebär att man i konserverande anda pysslar med museala detaljkunskaper som ingen utanför den akademiska världen intresserar sig för. Den andra sidan är att man befinner sig bland institutionsmänniskor och kulturskribenter, där man ägnar sig åt politiserade tolkningar som är lika fjärran från det eststiskt och existentiellt intressanta.
Ja, det behöver i sig inte vara ngt fel på varken det ena eller det andra. Detaljstudier behöver vetenskapen, och politiserade tolkningar behöver inte alls vara fel. Problemen uppstår när det hela blir schematiserat och förutsägbart. När man kopplar bort den estetiska sensibiliteten, vilken dessvärre är satt på undantag i dagens samhälle lite varstans.
Ja, jag håller med dig om det. Den estetiska sensibiliteten står inte högt i kurs och fritänkarna är lätt räknade. Men de finns lite här och var. Jag brukar söka upp dem.