Jag tycker att konstuppslaget blev väldigt lyckat den här gången med min recension av Göteborgsbiennalen på ena sidan med rubriken ”Studiematerial till döds” och Katarina Wadsteins MacLeods ömsinta recension av Carl Wilhelmsson: ”Solskenshistoria med stort allvar”. Så illustrativt till vad jag ville säga!
Nu vet jag att det är många som är arga på mig för att jag har varit kritisk mot samtidskonsten och det fullkomligt normaliserade antagandet som finns i dag att konsten skall handla om saker och ting – ett innehåll som skall paketeras upp av kritikern.
Som jag tidigare har påpekat finns det starka förväntningar på en kritiker att sätta in konsten i rätt sammanhang och förklara vad den handlar om. Det här är en historia med rötter långt tillbaka i tiden. Många tror till och med att det är kritikerns plikt att ange rätt kontext för konsten och blir förbannade när kritikern låter bli. Kritikern är lat, kritikern orkar inte läsa på, kritikern kanske borde tagit till sig av studiematerialet eftersom hon uppenbart inte klarar av att dra ut innehållet ur konsten på egen hand.
Men det är inte det det handlar om! Vad det handlar om är att vi har skapat en situation där kulturkritiken istället för att vara en kritiskt instans blir maktbekräftande. Kritikern som ständigt kontextualiserar och förklarar allting in absurdum förvandlas i detta system till en nyttig idiot. Detta måste vi bli mer vaksamma över.
Jag ser det inte så mycket ur perspektivet en strid mellan kulturradikalism vs kulturkonservatism. Det är snarare ett reflekterat tänkande som konstkritiken bör eftersträva och det självklara att ta konsten på allvar.
Vi har allihop gått in i det här fältet för att vi tar konsten på allvar och åtminstone någon gång i livet har haft en stark konstupplevelse. Dessa upplevelser springer naturligtvis inte ur en insikt om i vilket sammanhang konsten skall ses utan det faktum att konstverket har berört något i en själv i den tid och den situation man själv befinner sig i. Den upplevelsen behöver inte vara ”skön” för att beröra. Jag kan inte påstå att Kafkas Processen är en skön läsupplevelse, så träig som den boken är. Men det är ändå en bok som har satt sina hullingar i mig. Och har det någon betydelse att Kafka och jag inte är samtida? Nej. Han talar till mig ändå. I nuet.
Brodows blandning 