De som har följt vändorna mellan Lars Vilks och mig de senaste dagarna undrar säkert vad vi håller på med. Och hur Frans Josef Petersson kommer in i det hela.
Jag har med uppmärksamhet läst ett par av hans recensioner och det tycker jag att jag kan göra. Det som skrivs i offentligheten på en kultursida måste kunna tåla granskning. Även av en kritikerkollega. Så länge jag är saklig och underbygger min kritik, vilket jag har varit, tycker jag att jag kan gå i närkamp med ett par av hans texter.
Och jag tänker fortsätta att vara frispråkig. Finns det bara en enda människa som känner sig upplyft av att jag tar bladet från munnen räcker det för mig.
Det enda som har hänt mig på sistone är att jag har återvänt till tankar som jag hade innan jag började lyssna för mycket på andra och tvivla på det jag själv står för. Jag har varken blivit frälst, retrogardist eller konservativ. Bara återtagit mig själv. Och det är oerhört befriande!
Brodows blandning 
Nu skall j nog snart lämna konstkritiken därhän, det var mer än nog av den under sommaren. Konstkritiken som av idag bygger ngt mer än litteraturkritiken – lägger man snart märke till – på lösa tyckanden. Man verkar liksom inte ha ngt riktigt att stå på, blir gärna prosalyrisk. I likhet med Lars Vilks tror j själv inte alls på ngn ahistorisk konst, inte på kulturkonservativa ”eviga” värden.
Men Lars är lat, kanske är han skåning, det skulle förklara det: han vet eg. utmärkt att retrogardismen inte har det där okomplicerade förhållandet till autenticitet, han vet det, men orkar inte rätta sig själv, bekvämligheten får styra, han älskar att svänga sig m begreppet retrogardismen, och j får erkänna att vi i Oslo-retrogardet funnit det ofta charmerande o ibland lite tokroligt.
Fast, Anna Brodow, du som inte är retrogardist (j vill inte vara ohövlig m det direkta tilltalet, j saknar ibland Ni-formen), hur skulle du önska definiera begreppet ”retogardism”, så som du själv använder det? (J har en liten ledig stund här, o j är nyfiket lagd.)
Vänlig hälsning H. S.
Håkan,
Jag vet inte om jag är retrogardist eller inte, eftersom jag inte har tagit reda på vad det egentligen står för. Men när nu Lars Vilks menade att jag snart var mogen för retrogardet markerar jag att jag ännu inte är det. Men du kanske kan övertyga mig?
Med ahistorisk menar jag det ögonblick då du står inför ett konstverk och då det inte spelar någon roll när det är gjort eller var, det talar ändå till dig. Detta ögonblick är ahistoriskt.
Sedan finns det naturligtvis ett sammanhang i vilket konstverket har kommit till och som kan förklara varför det ser ut som det gör och så vidare, men det kommer senare. Det viktigaste för mig är att jag har upprättat en relation med konstverket i vilken tid och rum inte spelar någon roll. För mig är det grundläggande. Det andra kommer senare.
Mogen för..retrogardet etc var nog en retorisk formulering av Lars. J har som du kan ana sett mycket retorik kring retrofigurationen i svensk press under sommaren (och det har inte just ingett mig lust att flytta hem). En liten vink är att inte bedöma konströrelser efter deras namn, du vet säkert hur missförnöjda de tyska expressionisterna blev när journalister trodde att expressionismen handlade om ”expressision” 🙂
J måste verkligen rannsaka mig själv för att kunna ge ett genhör kring vad du säger om -ett ögonblick framför konstverket när det inte spelar någon roll när det är gjort eller var! Allra mest av har j kanske sett kyrkokonst från 1400-talet, och jodå det sker att j kan falle i staver som man säger på norska, alltså falla ut (ur tiden?), falla in (i verket?), sublima stunder inte sant, men frågan är om j verkligen i ngt ögonblick är helt glömsk av att detta är sengotik? inte ofta tror j, inte så länge åt gången. Säkert är att stunden inte behöver vara ”tidlös” för att vara stor. Men vad j lite grand fiskar efter här är om det faktiskt inte är ett mer intrikat samspel av dåtid/nutid/tidlöshet som utspelas än vad din formulering verkar gå i godo för i mitt sammanhang(?)
God hälsning Håkan S
Jo, jag tror nog att det är ett intrikat samspel av dåtid/nutid/tidlöshet, som du skriver. Naturligtvis har man sinnena i behåll och kan växla – dvs, se att det inte spelar så stor roll, men samtidigt veta att vi nu har en altarmålning från sent 1300-tal framför oss.
Detta är ingen teori, jag kan inte grunda vad jag säger i något annat än min erfarenhet och i det jag har insett är av betydelse när vi talar om konst. Kulturrelativismen har hånat denna typ av ”ahistoriska” möten med konstverket, eftersom det betraktas som naivt och okunnigt. Men vad sjutton ska vi ha konst till, frågar jag mig? Som något slags undervisningsexempel? Eller något som talar till den gemensamma erfarenheten? Det vi kan känna igen oss i?
Det är inte all konst jag kan upprätta en relation till, men när det händer kan jag erfara den här typen av möten. Där finns det en autenticitet. Om du vill veta mina källor tycker jag mycket om Martin Buber och dialogfilosofin. Vilken även ligger till grund för E. Levinas. Som i sin tur hade inflytande på Derrida.
Farliga vägar, Anna, gemensamma berättelser är inte längre politisk korrekta, men det är det inte mycket som är.
J läste Bubers antologi över hassidiska texter som ung man, en tegelsten också som pocket, j hade den under kudden, så det var en lustig påminnelse. Levinas var närmast obligatorisk läsning för den retrofigurativa Oslomiljön under många år, Hans Kolstad som var filosofisk redaktör på Aschehoug forlag o stod oss nära gav alla ett ex, i hans egen översättning. Men är Levinas inte att konstra till det i onödan, när den institutionella konstsynen ska lösa de problem den själv skapat? Vårt behov av begrundan motiverar inte konstverket, det är konstverket som ska motivera vår begrundan.
Om du efterhand återkommer till hela trekanten, konstnär-publik-kritik, till relationen konst–publik, på din blogg i kommande texter, så återkommer kanske även j.
Vänlig hälsning Håkan S
PS. Här följer förresten ett slags Levinas-historia. J mötte en gång den norske Levinas-introduktören Asbjørn Aarnes, och passade på att fråga honom bl a, vad utgör ”mötet med den Andre” hos Levinas egentligen? Till vilket han överraskande svarade; ”Det är som hos min gamle skollärare i småklasserna det.” Det får du nog förklara, sade j. ”Jo”, sa Aarnes, ”vi skulle skriva Norsk Stil och ämnet var Mitt Möte Med Ett Djur. J berättade då för läraren att j en gång sett en simmande älg, men var detta ett möte? Svaret blev:
-Om du såg älgen i ögonen, och älgen såg på dig, då var det ett möte.”
Ha ha, kul historia! Jag har också mött en älg en gång. Vi stirrade båda på varandra. Sedan lommade han iväg. Jag vet inte om det blev någon djupare förståelse där. Mer: ”jaså, du är här också. Okej då, vi delar samma skog”.
Levinas har jag uppriktigt sagt inte läst, jag nöjde mig med Buber. Men jag känner till att Levinas begrepp Den andre springer ur Buber och att Derrida sedan har plockat upp det därifrån.
Men du, apropå Buber och det mellanmänskliga: Sssch, säg inte att jag har sagt det, farliga saker – tror du inte att man bör förhålla sig till konsten dialogiskt snarare än med blott objektiv distans – alltså Jag till Det-relationen, världen av ting och händelser. Det mesta i konsten idag syftar till någon form av förtingligande. Artfacts-listor, konst som ”ämnen”, kommersialiseringen av konsten, ja du vet.
Vänligen Anna
Jo, objektiviteten lämnar j åt konstvetare, j är bara en enkel konstälskare.
God hälsning Håkan S
Men vad sker egentligen med konstvetaren när denne blir konstkritiker?
Som Pontus Kyander, som skrev en lysande 60 poängs uppsats, ”I mytens våld”, om Ossian Elgström, för att sedan som konstrecensent snabbt förfalla t normal medelmåttighet?
Utöver att specialiseringen då övergivits för marknaden.
v.h. Håkan S
Jag tycker att det är synd att beskriva Pontus Kyander som en medelmåttig kritiker, snarare har han fört en bred konstkritisk verksamhet och gjort självständiga val. Han har hittat egna konstnärer som han lyft fram. Pontus Kyander skrev i Artes ett par artiklar, och det gjorde han bra. Han kunde skriva även om konstnärer som inte varit i närheten av artfacts.
Det är det som jag reagerar på när det gäller Vilks artfacts-lista och hans syn på kvalitet. Den listan säger ju bara något om vad som gäller i konstvärlden just nu och vad som betraktas som ”intressant”. Men det säger ingenting om kvaliteter. För att bedöma kvaliteter räcker det inte med att kolla artfacts. För det måste man ha en blick.
Artfacts listar väl, antar jag, vad konstvärlden anser kvalité och därmed konst. Jag håller dock inte med, listorna är väldigt fjärran från mina egna åsikter. Men det faktum att flertalet andra anser så, och därmed placeringen, kan jag inte undgå att erkänna. Men visst har Artfacts fel, självklart. Enligt mig.
Bra blogg för övrigt Anna. Alltid trevlig läsning.
Hej Per!
Roligt att du läser och gillar min blogg!
Jag tror att alla tycker att artfacts har fel – i förhållande till sin egen lista. Men att det också står utan tvivel att artfacts kan fungera som en indikator på vad som gäller just nu i konstvärlden. Ett medeltal, eller standardkonst som Vilks säger.
Men det som artfacts aldrig kan säga något om är kvaliteter – alltså någonting annat än standardkvalitet. Kvaliteter finns i det enskilda verket. Jämför med ett tyg, det kan ha den ena eller andra kvaliteten: står emot väta, är skrynkelfri, måste dock kemtvättas.
På samma sätt kan man bedöma om ett konstverk (eller en text som i mitt illustrativa exempel, Frans Josef Petersson) uppfyller vissa kvaliteter. Är det bra gjort? Håller resonemanget? Den bedömningen måste en kritiker klara av utan att falla i trans. Och för en intellektuell gäller det att i varje stund vara mån om sitt kritiska tänkande.
Jag håller med dig i ditt resonemang eftersom Artfacts som funktion blir en avrundning av egentligen enbart konstnären och dennes samlade utställningar. Att slå igenom stort med ett enskilt konstverk blir svårare än att under en karriär göra medelbra ifrån sig under en längre tid. Jag tror att Artfacts fyller sin funktion på ett plan, men det vore sorgligt om mätningar av detta slag på något sätt blir en utgångspunkt. Dessutom blir det än mer farligt om Artfacts i någon mån påverkar en individs tyckande på grund av popularitet. Att det kan föreligga så är inte helt omöjligt eftersom mycket konst handlar om kejsarens-nya-kläder-principen. I alla fall för individer vars egna åsikter inte är förankrade i sten, utan påverkas av popularitet mätt i diagram.
Så, slutligen håller jag med dig, kort och gott.
Hej Anna, det har varit lite ryckigt mellan mina korta inlägg här, då de flesta av de skrivits på tåg. J är inte i den polemiska hörnan, på din blogg, utan mer uppriktigt nyfiken på hur man utifrån en så pass likartad reaktion, som din och min, på den socialkritiska o korrekta konstkritik som dagspressen som mest ser idag, likväl kan hamna i så olikartade problemlösningar. J föreställer mig att desto mer som tas till av vad som du uttryckt som önskvärt f kritiken av dialogiska, inlevelserika och ”poetiska” (f ö ett tomt begrepp då poesi är starkt kulturbestämt) läsningar, desto mer kommer kvaliteten att sjunka ytterligare!?
v.h. Håkan S
Hej Håkan,
Nu tror jag att du blandar ihop saker som jag sagt. ”dialogiska, inlevelserika och ‘poetiska’ läsningar” tycker jag mig inte ha sagt i samma mening. Det kommer från olika sammanhang.
Märk väl att Buber inte kommer fram till att det går att ha ett möte med ett dött ting (eller en älg), däremot finns det två grundläggande hållningar eller inställningar till världen, en Jag till Du-relation och en Jag till Det-relation. Vi är aldrig bara i det ena eller det andra. Men jag anser att vi är väldigt mycket inne i det senare förhållningssättet för närvarande. Därmed menar jag inte att poetiska läsningar, en litterär konstkritik, kan lösa några problem. (Jag kan inte ens föreställa mig en sådan läsning på den socialkritiska konsten, hur är det möjligt?)
Jag tror på kritiken. Det är i ett kritiskt förhållningssätt som inlevelse och förnuft kan mötas, tanke och känsla, värderingar av kvaliteten i det enskilda – naturligtvis med en öppenhet och nyfikenhet och vilja till förståelse. Att ta någon på allvar.
Anna B, javisst har generellt kritikerns status sjunkit rejält, först konstaterar man det skadeglatt, sedan går åren och man inser att den sjunka statusen leder till att en popkulturell kritik tar över dagspressen, tills en dag utrymmet helt kommer att ha försvunnit. En kritiker i kvällspressen har, redan, inte länge ngn respekt m sig, men är en mediakommentator, det är allt. Kvar finns väl i Sverige bara SvD, men har börjat slira. DN – ibland, trots sin otäcka närhet t den politiska makten. Kvar finns snart bara marknadsvärderingar, listor och socialpolitik.
Det är sant som du säger att j vad gäller dina egna kritikerideal plockat från tre olika håll, och bara efter vad som fäst sig i mitt minne, och här mest önskade en utgångspunkt. J tror alltså att en mer impressionistisk, ”poetisk”, känslosam, stilburen etc etc kritik bara ytterligare skulle dra ner kvaliteten (på kritiken, och indirekt på konsten – vilket hela tiden sker), och skulle hellre än ngt slags motreaktion av mjuka värden hellre se reellt hårda. En kritik som var, låt säga; tvärkulturell, civilisatorisk, bildningshistorisk, materialanalytisk, monografisk, ämnesfacklig etc, och att man så mycket som möjligt lämnade den retoriska kritikformen, det journalistiskt stilfulla rentav, j tror det vore bäst att konstkritiken inte försökte att vara för språkkonstnärlig eftersom man – förlåt mig alla femton – är så svaga språkkonstnärer.
En intellektuell konstkritik (på svensk botten), vilket diskuterats här på sidan, vet j inte ens vad det skulle vara f ngt, det har ju en god stund då mest rört sig om postmodernistisk intellektualism och den är ju inte intellektuell, man lutar sig å ena sidan åt litteraturen och å andra sidan åt filosofien och går inte i land med någondera.
Det positiva i allt detta negativa är att det borde vara lätt att höja ribban. Vilket ju just är vad du själv sedan ngn månad tillb säger dig vilja göra, och i den aktuella Ernst Billgren-recensionen delvis också gör.
Vänlig hälsning Håkan S
Hej Håkan,
Intressanta reflektioner kring kritiken – vad som är eftersträvansvärt. Det är få som skulle kunna axla den rollen, få som har den kompetensen, och lönen är minimal.
Den intellektuella kritiken som du nämner, det är alltså inte konstkritik jag menar då utan den intellektuelles kritiska tänkande. Det var menat till Lars Vilks som har slöat till sig på sistone. Han behöver några piskrapp. Det kritiska tänkandet hör i hop med vetenskapen, men kan kan också beteckna ett sunt kritiskt förnuft i allmänhet.
Vänligen
Anna
Hej Anna.
Jag känner en som helt tröttnat på konstkritiken av idag. Hon tycker att allt är distanserat, opersonligt och därför likgiltigt, obegripligt. Därför har hon också gett mig och en vän uppdrag att skriva rapporter baserade på våra helt subjektiva upplevelser, utan några krav på rättvisa, objektivitet etc. Beroende på våra personliga egenskaper blir de ändå förhållandevis sansade.
Förhoppningsvis roligare att läsa, men inte hårda i Håkans mening. Tvärtom. Om du skulle vilja läsa finns vi här:
rosaberger.blogspot.com