Den kulturkonservativa rödvinsvänstern

Häromkvällen var jag och lyssnade på ett föredrag om kulturradikalismens kris. Det var Svensk Tidskrift som ordnade sammankomsten och Axess Johan Lundberg var inbjuden som föredragshållare. Det är ett intressant ämne eftersom det är så påtagligt att kulturradikalismen befinner sig i en kris och att det krävs något radikalt nytt för att komma tillrätta med dess problem. En ny position med andra ord.

Det finns en djupt rotad föreställning om att konstnärerna skall bära fram det nya. Nyhet, uppbrott och förändring, trots mot äldre tiders ideal och föreställningar har blivit ett självändamål. Visserligen har denna modernistiska tankefigur fått sig en rejäl törn genom de senaste decenniernas postmoderna kritik, men den fortlever oförtrutet in i vår tids ”nutidsfetischism” genom de trender som styr tänkandet och tyckandet. Eller ”agendor som äger legitimitet” som man också kan kalla det.

Ordet nutidsfetischism är Johan Lundbergs (när jag googlar på ordet får jag två träffar: en till Axess magasin och en till en rapport vid Göteborgs universitet som citerar Axess magasin.) Jag har inte tänkt så mycket i de här tankebanorna tidigare men nu när jag har blivit uppmärksam på det lägger jag märke till det över allt. Jag ser också att en attitydförändring är på väg att bryta igenom.

Själv förhåller jag mig till kulturradikalismen versus kulturkonservatismen på ett mycket praktiskt och handgripligt plan. Jag har funnit att det är ett utmärkt begreppspar för att kunna tala om tradition och förnyelse och slippa trampa ner i falluckor, typ avantgarde.

I min avhandling som behandlar projektbidraget mellan 1976-2005 kan jag använda begreppsparet för att skilja ut kulturradikala och kulturkonservativa strömningar. Jag ser ett klart kulturkonservativt drag i 70-talets kulturella strävanden t ex. Vad är uppfattningen att konsten skall motverka kapitalismens negativa verkningar om inte kulturkonservativt? Vänster eller höger i politiken, det spelar ingen roll.

Samhällskritiken gick ofta hand i hand med uppmärksammandet av den gamla bondekulturen som var på väg att försvinna. Otaliga är de projekt på 70-talet som dokumenterar gamla hantverksmetoder, kulturmiljöer som är hotade eller som värnar om de grafiska teknikerna. Det kallar jag kulturkonservativt.

Jag ser inte att kulturkonservatismen nödvändigtvis är knuten till en politisk höger-vänsterskala. Det handlar snarare om ett förhållningssätt där traditionen och historien är någonting att utgå ifrån och lära av. Det tror jag har tiden framför sig! Rödvinsvänster eller ej.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s