Luogosanto. Huvudgatan ned mot kyrkan.
Föremålet för min längtan idag är vårt hem i Luogosanto i landskapet Gallura i provinsen Olbia-Tempio på nordöstra Sardinien. Luogosanto betyder helig plats och härrör från en kyrka byggd av franciscanerorden på 1200-talet, tillägnad Jungfru Maria. Varför franciscanerna valde denna i bergen ensligt belägna plats vet jag inte, men det har förmodligen med de goda energierna i området att göra. Det finns en källa med ständigt flöde av rinnande hälsosamt vatten strax utanför den lilla byn.
Förra påsken gick jag och Pasquale i midnattsmässa. Pasquale är förstås katolik men inte praktiserande, själv är jag medlem i Svenska kyrkan men urbota sekulariserad. Lite trist, tycker jag, att ha tappat kontakten med den religiösa liturgin. Jag önskar att det hade känts naturligt för mig att gå i kyrkan och delta i ritualerna och ceremonierna. I grunden har jag en stark tro. Vad jag tror på är dock svårare att säga.
I Italien behöver det ju inte vara så högstämt alla gånger. Innan mässan åt vi middag på en restaurang. Där såg vi prästen i Luogosanto sitta i sällskap med ett par andra av kyrkans män. Och de pratade och åt och drack varandra till. Den ene prästen är en gammal barndomskamrat till Pasquale. Han är intellektuell och flyttade ganska snart från Sardinien för att studera. Nu berättade han att han inte utan svårigheter försökte anpassa sig till ett liv bland bönder och fåraherdar. Det är mest de som utgör kyrkans församling idag. Guds lamm.
Men prästen i Luogosanto för att återgå till honom. Han var nog berusad redan innan de första djupa klunkarna ur kalken. Den lilla korgossen, så lik en ängel i spetskantad vit skrud, fick hjälpa honom på traven och peka med fingret i texten eftersom han ständigt tappade tråden och tog om flera stycken. Det spreds snart en munterhet i bänkraderna. Med stigande spänning såg vi prästen fylla på ytterligare ett glas. Jag undrar om alkoholism är en arbetsrelaterad sjukdom bland katolska präster. De får nämligen inte slänga ut vinet efter att de har smakat på det. Kalken skall svepas i ett enda tag.
Efter rabblandet av ett antal verser som jag inte förstod mycket av var det så dags att stiga fram och ta emot oblaten för de som ville det. Vi stod kvar men tog emot vattnet som stänktes på oss och vi gjorde korstecknet. Sedan tog alla varandra i handen, vänner som fiender, och önskade varandra glad påsk.
Jag kommer att återkomma i bloggen till Luogosanto många gånger framöver. Det är en så underbar plats som har kvar så mycket av alla de traditioner och den livskvalitet som vårt moderna samhälle har förlorat.
Brodows blandning 
Jo, bengt och jag besökte kyrkan i oktober 2008. Skickar dig ett par bilder från kyrkans interiör. Ganska prålig, tycker jag, mätt med mina nordiska ögon som kommit att uppskatta enkelheten i de protestantiska kyrkorna. Vi satt väl en halvtimma minst och lyssnade till en dialog mellan prästen och församlingen som utantill kunde rabbla långa långa texter, mest var det äldre kvinnor i svarta hucklen.
Hej mamma!
Vilka änglar! Jag lägger gärna in en bild i blogginlägget om du inte har något emot det.
Anna.
Det var just det som var meningen, men jag kunde ju inte skicka dem direkt till bloggen. Förresten, genast jag skickat min kommentar kände jag att ”prålig” nog inte var rätt ord riktigt. jag ville mera säga att små katolska kyrkor särskilt i landsorten kan vara väldigt överbelastade av kristusbilder, helgonbilder. blomsteruppsättningar m m som inte riktigt ger rättvisa åt arkitekturen. Men helt säkert är det så att dekorationerna hjälper kyrkobesökarna att ta fram sina religiösa känslor. Kvinnorna i de svarta hucklena och med böjda huvuden var djupt försjunkna i någon slags bön eller inre koncentration.
Mamma Ulla