Jag har nu återvänt från Rom, min andra stad. Staden i mitt hjärta. I Rom fick jag min första stora konstupplevelse: besöket i Peterskyrkan när jag var 17 år och var ute och tågluffade med min kompis Carina. Det var det närmaste jag har kommit en religiös upplevelse. Jag minns att mina ben inte riktigt höll mig upprätt när jag hukandes kröp ned för trapporna mot piazzan. I Rom mötte jag långt senare i livet kärleken. Egentligen var det inte i Rom vi träffades, historien började på en bar i Uppsala, men när han berättade att han bodde i Rom blev han klart mer intressant.
När jag sa det till en väninna att min man inte skulle ha varit lika intressant om han inte varit italienare och bodde i Rom såg hon förskräckt på mig. Det stämde inte med hennes romantiska bild av kärleken. Kärlekens objekt skall oavkortat gälla personen i fråga och inte det han har att erbjuda. Med varför skall det liv han har att erbjuda mig vara sämre än den kärlek han ger? Känslor är flyktiga. Kärleken kommer och går, vissa dagar avskyr vi varandra. Vårt liv tillsammans är mer beständigt. Det som är så bra med vårt förhållande är kanske att vi tillåter oss att avsky varandra ibland. Det finns en trygghet i grund och botten som bara ett liv tillsammans kan ge.
Det är inte så dumt att välja kärleken rationellt. Alternativet är att huvudlöst följa passionen. Det har jag försökt tidigare utan goda resultat. Efter att ha träffats en tid – och jodå, jag hade också hunnit hälsat på honom i Rom – skrev jag en lista med ett plustecken och ett minustecken överst i vardera spalten. På plussidan kunde jag räkna upp en himla massa saker, på minussidan var det svårare att komma på saker att skriva. Valet var därefter inte så svårt. Fem år senare gifte vi oss.
Rom har i mitt hjärta en vemodig klang som hör i hop med att vi alltid skiljs åt där, men vi möts också på nytt.
Brodows blandning 