Om att upprätta en meningsfull, verklig autonomi

Håkan Lindgren, The Loser, gör en bra sammanfattning av ett panelsamtal på bokmässan om vad litteraturen är bra för. Den vältalige Horace Engdahl lägger där ut texten om konstens nytta och det orimliga i att avkräva konsten en nytta, men att frågan är alltför viktig för att viftas bort. Engdahl gör ett snyggt snitt genom frågeställningen och landar någon helt annanstans än vad arrangörerna till panelsamtalet förväntat sig. Det här är ju en bokmässa där man förväntas lyfta fram bokens nytta. Engdahl talar istället om litteratur.

Den fråga jag ställer mig är: Kan vi tala om konst utan att behöva blanda in konstmarknaden, konsthögskolor, konstkritik, kuratorer och allt möjligt konsensusskapande så där snyggt och elegant som Engdahl gör, utan att hamna i en ren abstraktion, en idealiserad bild av vad konsten är när den är som bäst, eller kanske hellre, i en rent subjektiv upplevelse av var det liksom ”brände till”? Jag tror det.

Så här resonerar Engdahl:

När det gäller dans, fortsätter han, är egentligen alla solon för långa. Två–tre minuter är maximum – ”man har sällan material för mer”. Likaså är alla lokaler för stora, dans är i grunden en solistverksamhet. Men det går inte att ta 350 kronor i inträde för att titta på någon som dansar i två minuter:

– … så föds helaftonsföreställningen. Och det är inte till dansens fördel.

Jag tror jag förstår vad Engdahl menar när han talar om ”att man sällan har material för mer” men att det hela liksom utsträcks till en form som det går att ta betalt för. Liksom boken i sin form tjänar ett syfte som är helt skilt från litteraturens nödvändighet är konsten också förpackad i en rad former för att tjäna syften som skall bära upp konstmarknaden och konstinstitutionen.

Det är sådana här saker jag tror att vi kritiker måste ha i åtanke när vi ofta frustrerat talar om vikten av ”att bryta sig ut ur reservatet” som Dan Jönsson påpekade i sin krönika i DN.  För mig så är ju inte estetiken ett fängelse eller ett reservat för konstnärer och andra som sysslar med konst utan tvärtom är den ett helt universum av möjligheter. Det är ju inom estetiken vi ges möjlighet att med Jönssons ord: ”upprätta en meningsfull, verklig autonomi, en plats där också det som sägs inom konsten kan betyda något”. Allt det andra är konstmarknadens och konstinstitutionens behov av att sysselsätta sig själv och få hjulen att snurra.

Uppdatering: Naturligtvis utesluter inte estetiken handlingar av Anna Odells, Lars Vilks och Pål Hollenders slag. Genom att estetisera vissa handlingar kan vi se och bedöma konstvärdet i dem.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s