Ingen konsensus i konstvärlden

Det talas idag ofta om hur eniga alla kritiker är om vad som är kvalitetskonst år 2010, vilket är liktydigt med vad tongivande kritiker, kuratorer, gallerister och konstnärer tycker är intressant just nu. Det framförs lika ofta, inte utan en viss nostalgi, att det inte längre finns stridande uppfattningar om vad som är kvalitet.

En förlamande konsensus har lagt sig som ett våtvarmt täcke över konstkritiken och skapat en affirmativ kritik. En och annan negativ recension förekommer i spalterna, men även kring de kritiserade utställningarna brukar det råda ett kompakt samtycke.

Jag har själv sällat mig till kören av röster som klagat över konsensus i konstvärlden men börjar fundera över om den analysen är helt sann. Vi har de två senaste åren haft flera stora konstdebatter som engagerat såväl kulturens företrädare, opinionsbildare som en bred allmänhet. Anna Odell, Lars Vilks och utställningen Figurationer på Edsviks konsthall har alla väckt liv i frågan om kvalitet i konsten. Diskussionerna har visat att det visst finns olika syner på konst. Vi tycker inte lika om allting utan i själva verket har debatterna varit ett tecken på olika konstsyner.

Men det har också visat sig att vi är så ovana vid kontroverser att om någon har en annan konstsyn än den rådande i konstvärlden kan den personen få höra att han eller hon är konsthatare eller i bästa fall få epitet som ”reaktionär” och ”nykonservativ”. Det senare torde vara de allra fulaste ord en person som anser sig vara progressiv och radikal kan komma på.

Dan Jönsson ger i en debattartikel i DN (Inte undra på att Anna Odell och andra vill bryta sig ut 28/9) uttryck för sin konstsyn som han menar skiljer sig från exempelvis min. Jönsson drömmer om en politisk konst som får verkan på riktigt och uppmanar fler konstnärer att i likhet med Anna Odell och Pål Hollender ”bryta sig ut ur reservatet” som han menar att estetiken är och ”upprätta en meningsfull, verklig autonomi, en plats där också det som sägs i konsten kan betyda något”.

Som den revolutionsromantiker Jönsson är pekar han ut de självförbrännande offren för samtidens konsthat som hjältarna i dramat. Det är konstnärer som i sina konstnärskap problematiserar och gestaltar offrets roll. Jönsson nämner inte Lars Vilks, kanske på grund av att Vilks, trots dödshot, inte betraktas som ett offer utan som en som provocerat och får skylla sig själv. När konsten kliver ut i verkligheten upprättar den ett omedelbart förhållande till etik och moral.

Där Dan Jönssons och min konstsyn skiljer sig åt är i relation till tiden. Frågan är om konsten är beroende av sin samtid för att vara bra, eller om just det är bra konst som lyckas skapa en meningsfull existens oberoende av sin samtid.

Anna Brodow Inzaina, Krönika i SvD, 15 oktober 2010

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt, Publicerat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ingen konsensus i konstvärlden

  1. denome skriver:

    Om jag förstår din krönika rätt så håller du inte alls med om min beskrivning.

    Jag är förstås glad om du har rätt. Men vad har vi då för oförvägna kritiker? Det låter som om Johan Lundberg är den som räddar din analys. Men räknas han är han konstkritiker? Konstvärlden i övrigt är helt överens om att han inte räknas. Lars Vilks är möjligen en vattendelare, men det enbart tack vare att han lyckats med konststycket att få kritikerna osäkra på vad de ska tycka. Kontroverserna har varit marginalfenomen som få etablerade konstvärldsaktörer bevärdigat sig att kommentera annat än internt i nedlåtande termer. Anna Odell var kontroversiell i en månad, då var alla mot. Men nu är alla plötsligt för. Rättning i ledet!

    • brodowinzaina skriver:

      Nu tänkte jag inte på Johan Lundberg i första hand utan faktiskt på mig själv, och som kritiker är jag en del av konstvärlden. Det står klart att Dan Jönsson och jag har olika konstsyn, han har redovisat sin och jag tydliggjorde min. (Fånigt egentligen vilken liten värld det blir när man börjar räkna namn, vilka som står innanför och utanför.) Annars håller jag med dig om att det finns en stark konsensus i konstvärlden och det tror jag nog framgår även av krönikan (mellan raderna), även om rubriken understryker det särskiljande mellan åsikterna. Skall vi alla vara överens om att det råder konsensus nu?

  2. denome skriver:

    Aha, det var en lustig vändning, du anmälde en avvikande åsikt i ämnet.

    Jag vet att du har tagit bladet från munnen vid några tillfällen och det uppskattar jag.

    Får se när jag törs ta steget och träda ut ur anonymiteten.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag tycker absolut att du skall träda ut ur anonymiteten! Du har ingenting att förlora på det. Jag förstår inte vad det är du är rädd för skall hända. 1. Du kommer att få väldigt många fler besökare till din sajt. 2. Du kommer ”såga” med mänsklighet – du säger nämligen inte saker du inte kan stå för. 3. Du kommer lära dig att det är mänskligt att fela och att man både kan rätta sig själv och ändra uppfattning när man kommer på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s