Referat av konstkritikdebatt på Konstakademin

Jag är nyss hemkommen från en paneldebatt om konstkritiken på Konstakademien. Arrangörer var Svenska Konstkritikerförbundet och titeln på debatten var Har konstkritiken tagit en paus?

I panelen satt kulturcheferna Lisa Irenius, Upsala Nya Tidning; Karin Olsson, Expressen; Kaj Schueler, Svenska Dagbladet; Björn Wiman, Dagens Nyheter. Samtalsledare var Cristina Karlstam, konstkritiker och styrelseledamot samt Christian Chambert, ordförande i Konstkritikersamfundet.

Det var en dyster bild som Christina Karlstam målade upp i inledningsanförandet. Jag kom några minuter för sent men hann uppfatta huvuddragen: Konstkritiken har en marginaliserad roll på kultursidorna jämfört med andra konstarter, konstkritiken förflackas i ”bloggandets tid”, reportage och kulturjournalistiskt fluff tar överhanden – hon likställde det med marknadsföring – kritiken får minskad betydelse och ges mindre utrymme. Det talades också om konstkritikens kris och frilanskritikernas svaga ställning, inte minst ekonomiskt.

Öppningsfrågan var: Varför har konstkritiken så litet utrymme på era kultursidor? I DN finns Boklördag, varför inte en Konstlördag? Frågan gick först till Björn Wiman som genast kontrade med att underkänna premissen för samtalet: det råder ingen kris för konstkritiken, den är inte styvmoderligt behandlad, istället är man från litteraturens håll avundsjuka på samtidskonstens roll att sätta samtidsfrågor i fokus. Konsten är kanske den viktigaste ideologikritiska konstarten vi har.

Kaj Schueler instämde med Wiman och menade att man istället för att ensidigt fokusera på konstkritik bör tala om konstbevakning, däri ingår reportage och i SvD understrecket som ibland har konstessäer, Guiden etc. Man måste se mer allsidigt på det, var Schuelers budskap.

Karin Olsson tyckte också att bilden som målats upp var för negativ. Hon kunde däremot erkänna att det fanns en tendens att konstkritiken publicerades senare än andra artiklar. Hon menade dock att det i tidningen fördes en livaktig debatt om konst, inte minst visade diskussionerna kring Odell och Vilks det.

Lisa Irenius hade gjort en koll på konstkritiken under tre månader 2000 och 2010 och kunde inte se att konstkritiken fått mindre plats i UNT, det var lika mycket nu som då. Irenius talade sig istället varm för kulturjournalistiken och förhandsartiklarna som hon menade syftade till att väcka ett intresse. Hon ville se mer utrymme för reportage om konsthändelser för att öka intresset för konst och kritik.

När öppningsfrågan gått laget runt gjorde Christian Chambert en utvikning utifrån ett historiskt perspektiv, hur Stockholms galleriscen och konstbevakning såg ut på 1950- och 60-talet. Frågan, om jag förstått Chambert rätt, handlade om varför inte regelrätta gallerironder görs numera. Denna fråga mötte en del motstånd bland kulturcheferna som menade att tiderna har förändrats.

Kaj Schueler hänvisade till SvD:s månadsmöten för frilansar. Där träffas konstkritiker och redaktionsledning för ett samtal kring vilka utställningar vi bör prioritera och fördelning av uppdrag görs. Det kan finnas vissa gallerier som får recensioner ofta och andra som mer sällan får recensioner, men det är ett ämne som ständigt diskuteras.

Christina Karlstam inflikade att det inte är gallerierna det handlar om utan konstnärerna.

Björn Wiman menade att galleristerna nog alltid har varit djupt besvikna över tidningarnas galleribevakning. Det finns en naturligt motsättning mellan utövare och kritik, det är helt i sin ordning. I konstens fall kan kritiken ha en lite speciell roll. Kritiken som institutionell faktor kan vara viktigare än inom poesi och litteratur. Kritiken kan ha en viktigare roll inom konsten.

Christian Chambert tog upp frågan om att vi även måste synliggöra det vi väljer att inte skriva om.

Karin Olsson kontrade med att även det vi väljer bort är viktigt, men det gäller inte bara konsten. All journalistik är ett urval. Olsson sa att vi bevakar institutioner och sedan tar vi det som är intressant (underförstått av gallerier).

Det ledde in på frågan om prioriteringar.

Lisa Irenius: Det finns ingen enkel princip att tillämpa. Vi skriver mycket om galleriutställningar i Uppsala. Frågan är när man skriver. Irenius såg att det framför allt fanns en prioritetsordning där. Modernautställningen såg man till att få in tidigt, gallerirecensioner kunde därefter droppa in.

Karin Olsson medgav att konsten kan ha halkat efter på grund av att det inte fanns någon fast anställd på redaktionen som för de andra konstarterna. Expressen har en anlitad konstredaktör, men ingen fast anställd som är på redaktionen varje dag.

Därefter vidtog ett samtal (initierat av Wiman) kring om det är konstkritik som är det viktigaste alla gånger. Björn Wiman arbetade för att få in konstkritiken i det breda kulturella samtalet, den skall inte vara i en egen värld. Han menade också att det inte är antalet recensioner som är väsentligt; debatt och tankediskussioner är nog så viktigt. Där lyfte han fram Jessica Kempes engagemang i diskussionen kring utställningen Figurationer och de klargörande diskussioner som den ledde till.

Första gången det tände till i debatten var efter att Christina Karlstam påstått att det skett en glidning mot nöjesjournalistik, event och kommersialisering. Björn Wiman blev upprörd och skruvade till det hela och hårdrog innebörden av det hon sa, att påstå att t ex DN:s konstkritik skulle vara eventjournalistik och marknadsjippon var upprörande. Det gick ett sus genom publiken och många protester hördes mot Wimans ord. Som jag tolkade det hela uppfattade publiken det som att Wiman medvetet missförstod budskapet i Karlstams uttalande om att en glidning mot nöjesjournalistik skulle ha ägt rum.

Karin Olsson snappade upp något Lisa Irenius hade talat om i inledningen, att undersökningar visade att konstkritiken hade väldigt låga läsarsiffror jämfört med den ”folkbildande” journalistiken.

Lisa Irenius sa att deras mätningar visade att konstkritiken hade 4% läsare . Det är intressant att det kan få vara så utan att den prioriteras ned. Det visade på vilken vikt man ändå lade vid konstkritiken.

Därefter övergick man till ekonomifrågan, att frilansande kritiker är erbarmligt underbetalda. Denna fråga slutade jag att anteckna kring då inga särskilt nya ståndpunkter kom upp. Den enda kulturchef som skall ha en eloge är Lisa Irenius som erkände att hon hade blivit chockad när hon fick veta hur illa det faktiskt var ställt. Så länge som det går att engagera frilansar för så låga arvoden kommer tidningarna att göra det, de är ju kommersiella företag, konstaterade hon krasst.

För att sammanfatta det hela var det inga överraskande åsikter som kom upp, kulturcheferna intog ett tydligt försvar för kultursidan i nuvarande form och få klarade att erkänna att det alls fanns några problem. Kanske ha de rätt. Kanske är det största problemet att kritikerna inte får skäligt betalt, men det är ju i så fall bara ett kännbart problem för kritikerna så länge de ändå gör sitt jobb.

Kritikern Nils Forsberg tog sedan upp en fråga som inte hade diskuterats i panelen och det var konstkritikens kvalitet och karaktär. Här hade man diskuterat förutsättningarna för konstkritik, men inget hade sagts om vad det berodde på att konstkritiken hade så få läsare. Han såg ett problem i att konstkritiken kunde se ut som pressreleaserna. Det här mötte en del motstånd från arrangörerna som menade att man inte hade några kritiker i panelen och att skåpa ut hela konstkritiken på det sättet inte var juste.

Björn Wiman tyckte dock att det var en relevant fråga och han hade gärna diskuterat det mer istället för att diskutera konstkritikens villkor på kultursidorna. Han kunde instämma i att det inom konstkritiken fanns en tendens till att gå i flock (jag minns inte hur han uttryckte det, men ungefär så).

Mötet kunde inte utsträckas längre, men den senare frågan kan finnas skäl att ta upp vid ett annat tillfälle. Jag tror att Konstakademins Susanna Slöör kan tänka sig en fortsatt diskussion vid ett senare tillfälle.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Referat av konstkritikdebatt på Konstakademin

  1. Lisa Irenius skriver:

    Tack för referatet! Jag vill bara förtydliga siffran om att konstkritiken i UNT skulle ha 4 procent läsare: det gäller alltså enbart webbläsning, dvs runt 4 procent av de som läser om kultur på unt.se läser konstrecensionerna (som jämförelse läser runt 20 procent filmrecensioner). Då är det viktigt att komma ihåg dels att antalet konstrecensioner på sajten spelar in, dels att det inte säger någonting om läsning i papperstidningen, där trots allt de allra flesta läsarna finns.

    När det gäller prioriteringar av konstkritik sätter UNT av naturliga skäl Uppsala främst i många fall, och eftersom galleriutställningar pågår under en kortare tid än museiutställningar så försöker vi ta in de recensionerna snabbt. De konstrecensioner som ibland får vänta lite längre är oftare Stockholmsutställningar, men vi gör undantag för de som vi bedömer som särskilt intressanta, som Modernautställningen.
    Vänliga hälsningar,
    Lisa Irenius

  2. Maj Sundblad skriver:

    Det viktiga är att få veta vad som finns – där är recensionerna inte det första. Och Uppsala
    ska naturligtvis prioriteras. Det finns så mycket här att se.
    Varför gå över ån efter vatten?
    När det finns så mycket vatten i Uppsala?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s