Rosdahl fångar både samtid och historia

Den pågående utställningen på Moderna museet har blivit kritiserad av för mig helt förklarliga skäl. Forskningskonsten tycks ha problem med att engagera fler än den trängre krets som proklamerar dess vikt och betydelse. Att dessa personer inte sällan har förankring vid konsthögskolor och universitet är i sig talande. Här finns pengar att hämta om man lyckas övertyga. Andra konstnärer i utställningen rör sig i en konceptuell tradition som gör sig begriplig för publiken endast om de har postminimalismens och konceptkonstens ursprung klar för sig.

En av de konstnärer som oftast nämns som undantag i den anemiska utställning vi kan se på Skeppsholmen är Viktor Rosdahl. Vad är det som gör att hans konstnärskap lyser igenom? Vad är det som gör att han och exempelvis Ann-Sofi Sidén med sitt verk ”Mitt land (Någonstans i Sverige)” skiljer sig från de övriga konstnärerna?

Både Rosdahl och Sidén står för ett visuellt berättande som inte kräver så stor kunnighet i för konsten specifika traditioner. Ändå finns den gedigna måleritraditionen och det konstspecifika där, som en klangbotten. Hos Sidén i ett utvidgat landskapsmåleri från sommar till höst som bildar en långsamhetens fris, hos Rosdahl i måleriska tablåer med scener ur industrialismens och arbetarklassens historia från senmedeltid till idag.

I en separatutställning på Galleri Christan Larsen får vi en större inblick i hans konstnärskap. Där fastnar jag för Ein, zwei, drei, Född till å herska och Grisajävlar. I den första målningen ser vi ett stadsmotiv med bilar på gatan, husfasader och vit färg som snöar över motivet och gör det extra rörigt. Det skapar ett intryck av rusande tid och apokalyps. I den andra är det tvärtom som om tiden stannar till framför ett av fascismens monument, en övergiven Mussolinibyggnad vars fönster är som svarta hål. Grisajävlar refererar till Rosengårdskravallerna i Malmö 2008 då polisen och invandrarungdomar drabbade samman och polisen kastade rasistiska glåpord. Här får de igen med samma mynt.

Målningen relaterar till en specifik händelse men det finns också en komplexitet i motivet som gör att vi inte ensidigt kan ställa oss på ungdomarnas sida. Samtidigt pågår i Malmö trakasserier av en judisk minoritet som dessa ungdomar iklädda palestinasjalar och med triumferande segertecken också aktualiserar. Samtiden och historien rymmer alltid fler sidor än en och det är tvetydigheten som är målningens styrka.

Anna Brodow Inzaina SvD 10/12 2010

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s