Jag har tagit med mig Kristina Kappelins Berlusconi Italienaren till Rom. Det är en utmärkt bok att läsa om man vill få en inblick i den italienska politiken och samhällsutvecklingen de senaste 20-25 åren. Berlusconi har suttit vid makten i 15 år och landet har sedan dess åkt rutschkana utför. Varför fortsätter italienarna att rösta på Berlusconi? Ser de inte hur han är? Det är frågor Kappelin ofta får av svenskar och hon gör sitt bästa för att besvara dem.
Med början i en något stereotypisk – men underhållande – teckning av hur italienaren är (jag får t ex veta att det här med att ständigt bläddra i en grammatikbok inte bara är en nördighet hos min man utan definierar den intellektuella klassen) ger sig Kappelin i kast med frågan hur allting började. Hon redogör för Berlusconis bakgrund, hans företag inom byggbranschen på 1960-talet, medieimperiet Mediaset och hur han genom goda förbindelser med socialistledaren Bettino Craxi lyckades få igenom en lagändring till sin fördel (nätet av kommersiella lokal-tv-stationer kunde nu konkurrera med riks-tv).
Berlusconi gick in i politiken i början av 1990-talet och kandiderade i 1994 års val. Innan dess hade han genomfört ”kulturrevolutionen” i italiensk tv som markerade en tydlig skillnad mellan det statliga RAI och Berlusconis och Mediasets Raitan taitan.
Berlusconi bekymrade sig aldrig ens för ett ögonblick om sina tv-kanalers innehåll ur den folkbildande, religiösa och finkulturella synvinkel som ända från starten hade variti RAI:s rättesnöre. Han gav folk vad folk ville ha, eftersom höga tittarsiffror innebär maximala reklamintäkter.
I början representerade de nya kanalerna därför något av en befriande kulturrevolution. RAI fortsatte att styras av pryda, högtravande, politiskt tillsatta katoliker som försökte ”skydda” italienarna från sådana syndiga tv-serier som ”Dallas” och ”Dynastin”, för att inte tala om ”Törnfåglarna”, som handlar om en stilig katolsk prästs köttsliga lustar./—/
Berlusconis programmakare hade inga skrupler. De lät till och med hemmafruar strippa i programmet ”Colpo Grosso”, en av världens första dokusåpor, men detta var före de så kallade formatens tid.
Över huvud taget var Berlusconis kanaler från starten mer inriktade på ett direkt deltagande från publikens sida. Programledarna klev ner från RAI:s piedestaler och närmade sig tittarna på ett naturligare och vänskapligare sätt.
Flyhänt berättat och med djupa kunskaper i ämnet beskriver Kappelin hur Berlusconis skicklighet som försäljare och kommunikatör i kombination med att han utnyttjade ett tomrum i italiensk politik i början av 1990-talet gjorde att han, som redan stenrik affärsman, kunde ”gå ut på planen”. Berlusconi lånade begrepp från fotbollens värld och döpte sitt parti till Forza Italia (Heja Italien) och lät komponera en förförisk hejaramsa.
En passage i denna annars mycket klargörande berättelse är lagd i dunkel. Det är frågan hur det ens kunde vara möjligt att kandidera som politiker med de gigantiska intressekonflikter som förelåg. Det fanns alltså inga lagar som förhindrade Berlusconi att gå in i politiken trots att han var ägare till ett stort medieimperium och kunde ge sig själv och sina medarbetare hur mycket sändningstid som helst. Här blir Kappelin undanglidande och menar att Berlusconi struntar i lagar, vilket förvisso är sant, men det är inte hela sanningen. Han grep också chansen och utnyttjade utan hänsyn till samhällets bästa en bristande lagstiftning.
Italiens moderna historia borde i själva verket intressera svensk media mer än notiser om Berlusconi och hans knäppigheter och skandaler. Vi borde lära av exemplet Berlusconi, hur en sjuk mans världsbild genom masshypnos kan locka fram det sämsta inom människor och vilka konsekvenser det får för samhället i sin helhet.
Brodows blandning 
För mig är det djupt tragiskt att Italien leds av en fjant, detta land är så mycket mer än dessa ytliga fördummande tv såpor.Vi får hoppas på en bättre utveckling, och att italienarna själva gör uppror. Han ger åt ”massan” vad de kan smälta och gör det till vad dom vill ha. Jag hoppas att inte svensk TV tar efter, för då får man ge upp. Personligen överlever jag mitt TV tittade med att ibland titta på kunskapskanalen, som verkligen har något att ge.
Ja, Italien har absolut många fler positiva sidor att erbjuda som vi också kan lära av och ta efter. Fenomenet Berlusconi är en komplicerad historia där tv endast utgör en del, men den mest påtagliga och synliga delen.
Håller med om vad som sägs i inlägget. Men jag tycker mig kunna urskilja en mer eller mindre rak linje från Rienzi över d’Annunzio och Mussolini till Berlusconi. Alla showmasters som en tid lyckats förföra ett helt folk men som slutat i död och förnedring – i Berlusconis fall hittills endast det senare. Är Italien en speciellt vällämpad scen för den sortens upptågsmakare? Eller är det bara en slump?
Det tycks som om Italien är väl lämpat för knäppgökar vid makten: från kejsar Nero till Mussolini och Berlusconi. Män med storhetsvansinne. Berlusconi har till och med börjat jämföra sig själv med Mussolini och det har blivit allt mer uppenbart att han är sjuk.