I går damp ett tjockt kuvert ner genom brevinkastet förutom den vanliga skörden av vernissagekort: En bok, exklusivt utformad med en inlaga på 32 sidor i fyrfärgstryck med många fotografier. Det var en utställningskatalog från finska konstmuseet Kiasma om en aktuell samtidskonstnär som visas i Stockholm. Med ungefär 10 pressmeddelanden i genomsnitt per dag via mejlen och ett par-tre vernissagekort per post uppstår lätt en viss likgiltighet.
Jag tänker i bland på alla de resurser som krävs för att hålla det här systemet igång. Om man som jag har arbetat med bokproduktion går det att uppskatta mellan tummen och pekfingret hur mycket denna katalog- och trycksaksproduktion går på. Det är hisnande summor. Det slår mig också att konstvärldens behov av dokumentation tycks vara omättligt. Sedan början av 1990-talet har dokumentationen bara ökat och ökat. Det hör sannolikt ihop med den idébaserade socialkritiska konsten och dess avsaknad av objekt. För vad blir kvar när utställningen plockas ned och livet går vidare?
*
In some way, all art is political. Art is always discursively construed within a particular culture, society and political system. At many juncture in the course of art history, art has enlisted itself in the cause of broader social movements or issues.
Så kan man idag inleda en bok om ett socialkritiskt konstprojekt. Man slår fast att all konst härrör ur de sociala, materiella och politiska sammanhang i vilken konstnären har verkat. Det är också ett uttalande som är mycket tidstypiskt.
Jag tycker att det är mycket intressantare att tänka tvärtom: Istället för att hela tiden fjättra konsten till de sociala och politiska sammanhang i vilka konstnären har verkat/verkar, relatera till den utifrån var man själv befinner sig.
Apropå tidlöshet och att få slippa tidens bojor.
Brodows blandning 
Nu måste man ju inte se denna katalog som en trycksaksproduktion eller som en fetisch i form av minne/souvenir från utställningen. Eller ens en dokumentation. Eller att avsaknaden av objekt ger någon form av dokumentationskrav. Jag skulle vilja se det som att det kanske mer handlar om hur katalogen är en del av konstverket och att den idébaserade socialkritiska konsten är en ständigt pågående handling. I det här fallet, för jag gissar hej vilt efter lite googlande att det rör sig om Sasha Huber.
Hej Leopardia,
Du har rätt i att det snarare är en del av konstverket än en utställningskatalog, där få jag rätta mig själv. Men jag tror dock att det ligger något i det jag säger att den objektslösa socialkritiska konsten kräver ett nytt objekt, boken, som inte var nödvändigt tidigare. Det jag ifrågasätter är om det kritiserade objektet i samtidskonsten (kritiken mot konst som fetisch) och hyllandet av konst som process och undersökning inte snarast är en illusion om objektslöshet och därmed självbedrägligt.