Lust & last Nationalmuseum T o m 14 augusti
SINNLIGT OCH OSINNLIGT Blottade kön, rumpor och bröst är inte särskilt upphetsande i större doser. Inte heller överpedagogiska pekpinnar om hur de bör betraktas.
Adolf Ulrik Wertmüller, Danaë och guldregnet.
Olja på duk. Foto: Nationalmuseum
Vårens vågade satsning på Nationalmuseum ställer äldre tiders dygd och frigjordhet i kontrast till vår tids normkritik och genusteori. Där finns en analogi mellan gårdagens dygd och dagens som jag undrar om den varit helt medveten från museets sida.
Sällan har jag blivit så styrd i mitt seende någon gång som under pressvisningen. Det ”rätta sättet” att förstå och betrakta den nakna kvinnokroppen är utifrån teorin om den manliga blicken och konstruktionen av kön.
Jag hoppas innerligt att konstpedagogerna förmår lägga undan pekpinnarna och ge betraktarna – såväl män som kvinnor – en skamlös chans att njuta av sinnligheten. Det går inte att styra betraktarnas seende!
Men rumpor, penisar och bröst i konsten är bara de synliga tecknen på uppfattningar som härskar i det fördolda, vilket är det innehåll som utställningen egentligen vill lyfta fram. Jag tycker att museet har lyckas väl i katalogen som är alldeles utmärkt, men i utställningen blir det lite för mycket av det goda.
Här visas omkring 200 konstverk från museets samlingar kompletterat med inlån från bland annat Kungliga biblioteket. En något mer sparsmakad hängning hade troligtvis varit mer effektfull.
Skillnaden mellan pornografiska bilder för privat bruk och sedelärande konst i offentliga sammanhang, som beskrivs i katalogen, hade också kunnat markeras i utställningen. Nu blir liksom allting lika publikt.
Det finns en problematik som inte är helt lätt att kringgå. Å ena sidan, att gå från kön till kön blir lite grann som för den tragiske huvudpersonen i tv-serien Gynekologen i Askim: det är inte särskilt upphetsande i längden.
Å andra sidan, när utställningen lyfter in konstverk som inte alls har med saken att göra utan bara associativt kan knytas till temat uppstår ofrivilliga meningsförskjutningar.
Här drar tolkningarna åt det moraliserande hållet. När staden och det offentliga rummet med sina lockelser beskrivs förvandlas den stackars teaterdirektören Gustav ”Frippe” Fredriksson till en potentiell sexköpare där han står på gatan utanför sin teater.
En dam frågade upprört en av vakterna: ”Vad är det för snuskigt i den här?”, och pekade på Sixten Haages torrnålsgravyr Midsommardag som föreställer en folktom gata. Det är nog oundvikligt att sådana krockar sker då utställningen har ambitionen att avtäcka spelet i det fördolda.
Jag blir inte riktigt klok på varför Julius Kronbergs Jaktnymf väckte så stor skandal i sin samtid när andra äldre verk, med minst lika utmanande motiv, inte gjorde det. Hade det verkligen med realismen och den solbelysta gläntan att göra som brukar framhållas? Jag tror snarare att det beror på att Kronberg lekte med betraktaren och gjorde honom eller henne delaktig i njutningen.
Lars Nilssons videoinstallation ”Vid mitten av min levnadsbana fann jag mig i en mörk skog” framstår i mötet med Kronberg som en parafras. Fast där man kan föreställa sig att Kronbergs nymf smeker sig själv genom betraktarens blickar gör Nilssons det rent handgripligen. Hon behöver inte betraktaren för att tillfredsställa sig själv och verkar heller inte medveten om att hon är sedd. Det är en autoerotik som är lika uteslutande som den är påträngande.
Anledningen till att jag har svårt för begreppet ”den manliga blicken” är att jag är kvinna och också har en blick. Filmteoretikern Laura Mulvey som på 1970-talet utvecklade teorin om den manliga blicken har även problematiserat kvinnans lust inför motivet. Fast då utifrån tanken att kvinnan blir ett slags visuell transvestit. Det är ett underligt sätt att resonera. Som kvinna har jag inga som helst problem att uppskatta sensualiteten i en kvinnas kropp.
Lusten att ta i något, smeka med handen över en kurva, är nära förknippat med den estetiska uppskattningen av konst. Det är ögats sinnliga njutning som inte har med betvingande och objektiverande av motivet att göra. I det avseendet är den samtida konsten i utställningen helt osinnlig i jämförelse med den äldre.
Anna Brodow Inzaina, SvD 31 mars 2011
Annika von Hausswolff (f.1967)
Alone in the Brown Room
Cibachrome, 1998, 140 x 110 cm
Malmö konstmuseum
Brodows blandning 
Jag har inte sett utställningen än, men känner mig rätt samstämd med en del av dina invändningar. Trött på att alltid undervisas om det korrekta feministiska perspektivet är jag sedan länge. Dessutom anser jag att det mesta av sådant är antefaktisk historieskrivning. Man kan inte hetsa upp sig över könskulturens estetiska preferenser för sisådär hundra eller trehundra år sedan.
Man kan inte ens veta om kvinnor på allvar hade det jävligare än nu, var mer utsatta, utsatte sig själva mer, osv. En hel radda moralisk problematik som är alldeles för djup för en utställning.
Så glädjens, där det går.
Avstå resten.
(F.Ö. undviker jag nästan alltid visningar)
Och: Kanske du hörde det vaga och pratiga SR ”Vågen” igår, om just denna utställning, där en feminist som upprepade de alldeles rätta orden fick dialogen att dö, medan Mats Arvidsson (som vanligt) var den ende som sa något kul, och eget.
Själv har jag vuxit upp i ett vänsterradikalt hem med politiskt engagerade föräldrar och en mamma som var med i Grupp 8 på 70-talet. Jag har inget som helst emot feminism i sig och tycker att kampen är berättigad många gånger, men gud vad tjatigt det blir med pekpinnar i konsten. Dessutom finns det olika feministiska perspektiv, vad är det som säger att det dagsaktuella är det för evigheten giltiga?
Kan bara hålla med. Jag var i Stockholm och såg denna utställning. Jag är inte pryd och vet att det är bra att i nutid och göra något med sex för en konstnär, det går alltid hem. De styckade kropparna i taket är inte bra konst i min värld. Jag blev inte ett dugg påverkad av de moderna grejerna på utställningen. Frågar mig själv, vad kan det beror på? Kan det vara så att jag upplever det hela som ren spekulation från konstnärerna och då blir det inte ett dugg upphetsande.
Anna, självklart menade jag inte att jag har något emot feminism helt konkret; rösträtt, likalön, dela allt, etc. Vi ska fortsätta med det. Men den del av det feministiska genuspulandet som ständigt äter sig in i all mänsklig diskurs, och med mekaniska formuleringar upprepar sina teser är helt enkelt SKITTRÅKIGT! Särskilt när det kommer till tolkningsföreträde i konst och litteratur och psykologi och gudvetallt.
Det blir bara en väg att vara alldeles ”rätt” på, och som alla sådana vägar begränsade, tidsbundna och stenlagda. Ungefär som i det gamla Shawska uttrycket: Vägen till Helvetet är stenlagd med goda föresatser.
Det var inte riktat mot det du sa, som jag skrev att jag inte har något emot feminism. Där är vi helt överens. Tyvärr är det så idag att många inte kan hålla isär politik och forskning, konst och museers uppdrag. Läs gärna debatten som har kommit igång på Newsmill. När jag säger att jag inte vill politisera konsten får jag höra att jag är reaktionär – men vad är motsatsen? Politiserad konst à la genusforskarna i dagens DN ger jag inget för.