Kultur som andlig spis

Lars O Ericssons krönika i torsdagens SvD är ett tecken i tiden. När den forne postmoderne kämpen  framstår som försvarare av ett hederligt gammalt socialdemokratiskt bildningsideal, då har något hänt. Så här säger Ericsson:

Kultur anses nämligen av hävd vara en lyx, det där lilla extra som skänker guldkant åt tillvaron, men som inte tillhör politikens kärna. Detta är en allvarlig felsyn. Kultur står inte i motsats till välfärd och livskvalitet. Kultur utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för bägge. Avlägsna litteratur, konst, musik, film, dans, teater ur våra liv, och vad uppstår? Välnärda kroppar, välutrustade bostäder och fysisk hälsa, men samtidigt djupaste andliga misär.

Det är som att höra Arthur Engberg eller Ragnar Edenman tala. Ericsson fortsätter:

För socialdemokratins del gick något snett redan på 70-talet. Den så kallade demokratiska kultursyn som då knäsattes var säkerligen välmenad, men den präglades likväl av ett illa dolt kulturförakt. Det som sågs som borgerlig finkultur, vilket var nästan all professionellt utövad kultur, skulle ersättas med amatörism. En allvarlig felsyn även detta. Felet med den borgerliga kulturen är inte att den är borgerlig, utan att den är orättvist fördelad. Detta insåg den äldre socialdemokrati som skapade folkbiblioteken, konsert- och konsthallar runt om i landet. Den borgerliga kulturen skulle erövras åt folket, inte ersättas med populism och glada hobbyister.

I Demokratisk kulturpolitik (1938), socialdemokraternas första kulturprogram, skrev Arthur Engberg att det inte räcker med att träna sig för livets praktiska uppgifter och förvärva färdigheter och insikter. ”Människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser. Hon vill lösas och hjälpas ut ur det vardagliga, det trista och grå.” Med tidstypisk idealism ansågs konsten ha ett egenvärde som kunde tillfredsställa ett naturligt skönhetsbehov hos människan. På detta sätt lyftes för första gången kulturen in i politiken.

Arthur Engberg  stod även bakom direktiven till 1933 års teaterutredning som hade i uppdrag att utreda möjligheterna att distribuera teater till städer på landsorten som inte hade egna teatrar. Syftet var att decentralisera kulturen och låta fler ta del av det utbud som storstaden erbjöd. Engberg skriver i direktivet: ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigade anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassisk teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa liknande anspråk.” (SOU 1934:3, s. 6.)

Engberg menade att det även för teaterns del skulle leda till en vitalisering om den nådde en ny publik. Problemet med nationalscenerna var att de inte var lönsamma, alltför mycket av statens pengar pumpades in i en verksamhet som hade en högst begränsad publik. ”Det är genom att stå i intim växelverkan med hela nationens andliga liv, aktualisera tidens stora sociala och psykologiska problem, anpassa sig efter olika miljöer och deras förutsättningar, kultivera, förfina och fördjupa deras syn på scenens skapelser – det är genom sådant teatern kan bli en verklig folkteater.” (Ibid., s. 7.)

Redan året därpå bildades Riksteatern som under de första åren hade Dramatens och Operans föreställningar som bas för sin turnéverksamhet, men som efter 1941 producerade de flesta av sina föreställningar själv. Denna modell för decentralisering och spridning av kulturen i hela landet kom att få efterföljare på musik- och konstsidan med Rikskonserter (1968) och Riksutställningar (1975).

Den demokratiska kultursyn som Ericsson i citatet vänder sig emot var den som kom att bli allt mer gällande under 1960-talets andra hälft: 1968-rörelsens kultursyn som kom att få stor inverkan på kulturpolitiken under 1970-talet.  Det är en kultursyn som är långt från det ideal och de kulturpolitiska lösningar som Arthur Engberg förde fram, vilka idag närmast skulle betraktas som  kulturkonservativa. Det är även långt ifrån det marknadsanpassade ”konst som entreprenörskap” som dagens borgerliga regering pläderar för. Ericsson fortsätter:

Men den borgerliga politiken är inte bättre den. Kultur skall bära sig, marknadsanpassas, entreprenöriseras. Man inser inte att kultur först och främst är en gemensam angelägenhet, en förutsättning för ett bra och rikt liv. Kultur skall inte nödvändigtvis bära sig, den skall istället bäras av oss alla. Kultur måste få kosta, för att vi skall undvika en svårartad form av både kollektiv och individuell svält.

De här orden till kulturens försvar är lätta att uttala och lätta att omfamna. Problem uppstår när vackert tal skall omsättas i praktiken och pengarna skall pytsas ut. Om budgeten är begränsad måste vi välja, och vad skall då prioriteras? Vad är rimligt att folk som konsumerar kultur själva betalar för? Är alla beredda att genom skattesedeln betala för all sorts kultur? Finns det kulturyttringar som somliga inte betraktar som tillräckligt god konst och därmed inte är något för staten att satsa pengar på? Har politikerna mandat att bedriva kulturpolitik som inkluderar såväl den experimentella konsten som nationalscenerna? Det är de här frågorna som kulturpolitiken, känslig för opinionens svängningar, egentligen handlar om.

Det är nog riktigt som Ericsson säger att alla svenska kulturministrar de senaste 40 åren har varit lättare än luft och att Sverige aldrig varit någon framstående kulturnation. Men det är också väldigt svenskt att anse att statligt finansierad kultur är lika med god kultur och att det är statens ansvar att se till att vi inte förtvinar själsligen. I andra länder bärs den etablerade och erkända kulturen upp av kulturtraditionen och det är inte nödvändigtvis staten som betalar för den. Den kan vara statligt finansierad, den kan vara sponsrad av näringslivet, den kan vara en produkt på den kommersiella marknaden. Det viktigaste är inte att staten betalar för kultur, utan att någon anser att kulturen är tillräckligt viktig att betala för. För att kultur skall kunna vara andlig spis behövs en mottagare som dels kan tillgodogöra sig kulturen, dels  finner den värdefull. Det är själva bildningsidealet tillsammans med kulturtraditionen som bär upp kulturen, inte skattesedeln.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Kultur som andlig spis

  1. gunnarstrandberg skriver:

    Ja, något har hänt. Men jag undrar om det som har hänt bara är av ondo? Förmodligen är det så att kultursfären känner sig mer hotad än på länge i Sverige, men samtidigt diskuterar fler och fler mänskor just kulturen; vad den är och varför. Allt behöver komma fram tror jag. Parterna har inte talat alls, levt i skilda värlldar, och det är klart att det börjar med bråk, inte minst när man svart på vitt ser precis hur djup klyftan är. Om kulturen och dess värden är det helt rätt att #prataomdet. Ju fler desto bättre. Jag är optimist.

    • brodowinzaina skriver:

      det var min förvåning över att Lars O lät som en gammal socialdemokrat med bildningsideal som jag syftade på när jag sa att någonting har hänt. I den postmoderna kritiken har det ju inte funnits någonting heligt att försvara, allting har samma värde, högt som lågt. Det rimmar illa med ett bildningsideal.

  2. gunnarstrandberg skriver:

    Ja, läste visst slarvigt… Och ja, det rimmar illa!

  3. gunnarstrandberg skriver:

    Tänkte nog att när till och med en postmodernist drar ut till försvar för värden (som de tidigare inte erkänt), visar det att något har hänt, och att det kanske är att leden sluts mot en yttre fiende.

  4. gunnarstrandberg skriver:

    Blev en lite konstig komm. inser jag.

  5. Johan Lundh skriver:

    Ingen postmodern kritiker skulle gå med på att allt har samma värde eftersom allting då skulle bli värdelöst. Snarare handlade det om en uppvärdering av det som traditionellt sett haft lågt värde, till exempel populärkultur. Med andra ord, även ‘lågkulturella’ uttryck kan vara lika konstnärligt intressanta och intellektuellt stimulerande som ‘högkulturella’ dito. Det postmoderna är inte liktydigt med nivellering, vad än konservativa kulturkritiker vill få oss att tro.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag förstår att du har kommit hit genom SARTS som länkade hit. Det är rätt typiskt att du (och Rikard E.) inte hade något intressant att säga om artikeln och det resonemang jag förde utan saxade ut just denna mening i kommentarfältet och drog slutsatsen att jag inte vet något om postmodern kritik och därför måste var helt tappad bakom en vagn. Naturligtvis vet jag allt det där som du skriver ovan, fast nu var det inte en allmän kritik av postmodernismen jag var ute efter utan specifikt relativismen i postmodernismen, som är en konsekvens av den postmoderna kritiken. Den har sina baksidor.

  6. brodowinzaina skriver:

    För övrigt verkar du, av tillägget ”kulturkonservativa kritiker” vara en av alla de fåntrattar som tror att vara kulturradikal är att alltid vara rätt. Relevant kritik kan komma från kulturradikaler och postmodernister, men den kan lika gärna komma från konservativa och traditionalister. Det beror helt på vilken position det är som har gått i stå.

  7. brodowinzaina skriver:

    Rikard Ekholm på SARTS skriver nu sitt andra blogginlägg om en lösryckt mening som han har hämtat från en kommentar i kommentatorsfältet i ett av mina inlägg. Nu kräver han dessutom att jag skall belägga hans förvirrade påståenden med exempel. Tyvärr har jag inte lyckats kommentera hans blogginlägg på stället, så jag gör det istället här, i den händelse att någon klickar sig hit.

    Att jag finner en krönika i SvD av Lars O Ericsson intressant nog att göra ett blogginlägg av och diskutera innehållet i tycks Ekholm finna anmärkningsvärt. Intressant, skriver han. Men han har inte själv något intressant att tillföra diskussionen utan finner det bara intressant att kunna beslå mig med felaktigheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s