Kultur som andlig spis

Lars O Ericssons krönika i torsdagens SvD är ett tecken i tiden. När den forne postmoderne kämpen  framstår som försvarare av ett hederligt gammalt socialdemokratiskt bildningsideal, då har något hänt. Så här säger Ericsson:

Kultur anses nämligen av hävd vara en lyx, det där lilla extra som skänker guldkant åt tillvaron, men som inte tillhör politikens kärna. Detta är en allvarlig felsyn. Kultur står inte i motsats till välfärd och livskvalitet. Kultur utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för bägge. Avlägsna litteratur, konst, musik, film, dans, teater ur våra liv, och vad uppstår? Välnärda kroppar, välutrustade bostäder och fysisk hälsa, men samtidigt djupaste andliga misär.

Det är som att höra Arthur Engberg eller Ragnar Edenman tala. Ericsson fortsätter:

För socialdemokratins del gick något snett redan på 70-talet. Den så kallade demokratiska kultursyn som då knäsattes var säkerligen välmenad, men den präglades likväl av ett illa dolt kulturförakt. Det som sågs som borgerlig finkultur, vilket var nästan all professionellt utövad kultur, skulle ersättas med amatörism. En allvarlig felsyn även detta. Felet med den borgerliga kulturen är inte att den är borgerlig, utan att den är orättvist fördelad. Detta insåg den äldre socialdemokrati som skapade folkbiblioteken, konsert- och konsthallar runt om i landet. Den borgerliga kulturen skulle erövras åt folket, inte ersättas med populism och glada hobbyister.

I Demokratisk kulturpolitik (1938), socialdemokraternas första kulturprogram, skrev Arthur Engberg att det inte räcker med att träna sig för livets praktiska uppgifter och förvärva färdigheter och insikter. ”Människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser. Hon vill lösas och hjälpas ut ur det vardagliga, det trista och grå.” Med tidstypisk idealism ansågs konsten ha ett egenvärde som kunde tillfredsställa ett naturligt skönhetsbehov hos människan. På detta sätt lyftes för första gången kulturen in i politiken.

Arthur Engberg  stod även bakom direktiven till 1933 års teaterutredning som hade i uppdrag att utreda möjligheterna att distribuera teater till städer på landsorten som inte hade egna teatrar. Syftet var att decentralisera kulturen och låta fler ta del av det utbud som storstaden erbjöd. Engberg skriver i direktivet: ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigade anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassisk teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa liknande anspråk.” (SOU 1934:3, s. 6.)

Engberg menade att det även för teaterns del skulle leda till en vitalisering om den nådde en ny publik. Problemet med nationalscenerna var att de inte var lönsamma, alltför mycket av statens pengar pumpades in i en verksamhet som hade en högst begränsad publik. ”Det är genom att stå i intim växelverkan med hela nationens andliga liv, aktualisera tidens stora sociala och psykologiska problem, anpassa sig efter olika miljöer och deras förutsättningar, kultivera, förfina och fördjupa deras syn på scenens skapelser – det är genom sådant teatern kan bli en verklig folkteater.” (Ibid., s. 7.)

Redan året därpå bildades Riksteatern som under de första åren hade Dramatens och Operans föreställningar som bas för sin turnéverksamhet, men som efter 1941 producerade de flesta av sina föreställningar själv. Denna modell för decentralisering och spridning av kulturen i hela landet kom att få efterföljare på musik- och konstsidan med Rikskonserter (1968) och Riksutställningar (1975).

Den demokratiska kultursyn som Ericsson i citatet vänder sig emot var den som kom att bli allt mer gällande under 1960-talets andra hälft: 1968-rörelsens kultursyn som kom att få stor inverkan på kulturpolitiken under 1970-talet.  Det är en kultursyn som är långt från det ideal och de kulturpolitiska lösningar som Arthur Engberg förde fram, vilka idag närmast skulle betraktas som  kulturkonservativa. Det är även långt ifrån det marknadsanpassade ”konst som entreprenörskap” som dagens borgerliga regering pläderar för. Ericsson fortsätter:

Men den borgerliga politiken är inte bättre den. Kultur skall bära sig, marknadsanpassas, entreprenöriseras. Man inser inte att kultur först och främst är en gemensam angelägenhet, en förutsättning för ett bra och rikt liv. Kultur skall inte nödvändigtvis bära sig, den skall istället bäras av oss alla. Kultur måste få kosta, för att vi skall undvika en svårartad form av både kollektiv och individuell svält.

De här orden till kulturens försvar är lätta att uttala och lätta att omfamna. Problem uppstår när vackert tal skall omsättas i praktiken och pengarna skall pytsas ut. Om budgeten är begränsad måste vi välja, och vad skall då prioriteras? Vad är rimligt att folk som konsumerar kultur själva betalar för? Är alla beredda att genom skattesedeln betala för all sorts kultur? Finns det kulturyttringar som somliga inte betraktar som tillräckligt god konst och därmed inte är något för staten att satsa pengar på? Har politikerna mandat att bedriva kulturpolitik som inkluderar såväl den experimentella konsten som nationalscenerna? Det är de här frågorna som kulturpolitiken, känslig för opinionens svängningar, egentligen handlar om.

Det är nog riktigt som Ericsson säger att alla svenska kulturministrar de senaste 40 åren har varit lättare än luft och att Sverige aldrig varit någon framstående kulturnation. Men det är också väldigt svenskt att anse att statligt finansierad kultur är lika med god kultur och att det är statens ansvar att se till att vi inte förtvinar själsligen. I andra länder bärs den etablerade och erkända kulturen upp av kulturtraditionen och det är inte nödvändigtvis staten som betalar för den. Den kan vara statligt finansierad, den kan vara sponsrad av näringslivet, den kan vara en produkt på den kommersiella marknaden. Det viktigaste är inte att staten betalar för kultur, utan att någon anser att kulturen är tillräckligt viktig att betala för. För att kultur skall kunna vara andlig spis behövs en mottagare som dels kan tillgodogöra sig kulturen, dels  finner den värdefull. Det är själva bildningsidealet tillsammans med kulturtraditionen som bär upp kulturen, inte skattesedeln.