Det är en vacker höstdag, lördagen den 10 september. Snart ska jag gå ut och ta en promenad innan jag sätter mig och arbetar lite. Det var en vacker dag även i går, den 9:e, på min födelsedag. Jag tackar för alla gratulationer! Om det är så speciellt att fylla år vet jag inte, mer än att det finns en anledning att bli gratulerad. Man blir gratulerad till något som är mer okomplicerat än att bli gratulerad till att t ex ha fått ett nytt attraktivt jobb, eller det där 2-åriga arbetsbidraget på Konstnärsnämnden. Ofta rymmer gratulationer ett litet sting av avundsjuka. Men inte födelsedagar. Det finns ingen anledning att avundas att någon blivit ett år äldre.
Jag började dagen med att gå och simma, tidigt på morgonen redan vid sju låg jag i bassängen. Det var skönt. Sedan tog jag tåget 8.27 från Södertälje hamn till Stockholm för vidare färd mot Tekniska Högskolan. En vän disputerade på en avhandling i arkitekturhistoria. Eftermiddagen tillbringade jag på KB, jag läste lite grann och började se över redigeringar av ett kapitel i min egen avhandling.
Vad är bra med att bli äldre? Jag har upptäckt att jag är ganska klok. Tidigare behövde jag andra som gav mig råd och förklarade saker och ting för mig, nu har jag tillräckligt mycket livserfarenhet för att kunna vägleda både mig själv och andra. Jag skulle nog passa bra som chef. Jag känner mig också säkrare på mitt jobb med visshet om att jag är kompetent. Det ger en trygghet. Vad mer är bra med att bli äldre? Med åldern börjar man acceptera att yttre skönhet är ett förgängligt kapital. Man får vårda det man har men det är inget att förtvivlas över att ungdomen försvinner. Jag accepterar mitt gråa hår och gör inget för att dölja det, men vägrar att tappa formen. Där går gränsen. Så då får man väl bara jobba lite mer, simma några vändor till.
Min facebook-logg var full av gratulationer och jag kände mig riktigt populär för en stund, det är för mig en ganska ovanlig känsla. Jag är ju mer av en outsider och har alltid varit det. Så min position är given – i alla sammanhang. De personer som jag känner en nära samhörighet och kontakt med är de som delar denna erfarenhet med mig. Det ett slags grundackord. Men jag blev ändå glad av gratulationerna.
Kvällen slutade lite grann i moll – och irritation. En gammal pojkvän som jag inte har sett på 25 år hade lagt in sin avskedshälsning på facebook. Det där med att hota att ta livet av sig gjorde han redan på vår tid. Det var rätt tufft att som 20-åring göra slut med en person som hotade att ta livet av sig om jag lämnade honom. Med ett tidigare självmordsförsök bakom sig visste jag att det fanns en risk. Men jag lämnade honom i alla fall och inte fan tog han livet av sig. Så jag blev mest arg på honom. Hoppas att hans vänner ringde psyk.
Det är sådana här saker som får mig att vilja säga nej till sociala medier. Twitter prövade jag på men jag gick ur rätt omedelbart. Det tar för mycket tid att läsa vad andra människor gör och skärskåda hur de framställer sig själva. För det är det det handlar om. Det handlar om att ingå i en social gemenskap som genast blir på det sociala livets villkor. Jag strävar inte efter att vara där. Jag strävar inte efter att bli en medelpunkt med många beundrare och följare. Jag trivs ändå bäst tillsammans med de solitärer som liksom jag vandrar i utkanten av flocken.
Brodows blandning 
…men bloggvärlden är (bitvis) en mycket fin del av de sociala media (och hjälper en att finna just dessa likasinnade solitärer som annars, i vart fall undertecknad, i den vanliga världen, gömmer sig ganska väl), och som dessutom tillâter att säga: Varma gratulationer i efterskott!
Tack för gratulationen!
Ja, bloggvärlden upplever jag på ett annat sätt. Det är mer en plats för reflektion och publikt dagbokskrivande. Det också därför som jag bloggar! I bloggvärlden finns många egensinniga röster och kloka människor, de som förmodligen döljer sig i andra sociala sammanhang.
Anna, lycka till med ditt nya år.
Det låter tryggt och fin hur du beskriver din känsla av åldern. Jag är beredd att skjuta en champagnekork i luften för att det faktiskt är så; att man efter en viss ålder, har om inte andra egenskaper, så ett annat djupperspektiv och absolut – ett nytt oberoende.
(Om man nu inte hör till eviga-tonåringar-skaran)
Och jag håller med Fransyskan om att bloggosfären är en bra tummelplats för intressanta människor, med olikartade och uppriktiga intressen, hållningar.
Tack Gabrielle! Vi åldrade sköna systrar!
Försenat Grattis! Visst åren går för oss alla och även jag har tagit beslutet att vara rörlig livet ut. Men i mitt fall måste jag styrketräna, gör så två gånger i veckan. Inte så kul, (jag har aldrig gillat gymnastik). Men med lätt skeletturkalkning är det bra med att belasta kroppen. Jag jobbar som konstnär och håller på med att avsluta div.projekt. Vill inte att ”locket ska på” innan vissa projekt ej är avslutade. Förstår inte dom som hinner med att vara ute på nätet? Kanske hamnar jag där om arbetsglädjen med konsten sinar.
Eva; du är konstnär och förstår inte de som har tid att vara ute på nätet; Det låter bra och koncentrerat.
Men vi som huvudsakligen skriver kan använda bloggen som skissblock…förstår du.
Därtill kommer en viss glädje med sociala kontakter för ensamjobbande människor…
Så det att man har en tio – tolv bloggfavoriter berikar ens liv. Inget att moralisera över.
Däremot är jag, som Anna, i sitt senaste inlägg, enormt skeptisk till facebook och delvis även twitter; båda delarna verkar vara enormt distraherande, både känslomässigt och tankemässigt.
Jag ser en enda användning för det, och det är som en sorts reklamplats för wannabees och/eller akutreportrar på oroliga platser.
En del av dem producerar för övrigt eleganta och tänkvärda twittrar.
Hej Eva, jag förstår mycket väl ditt behov av att koncentrera dig enbart på konsten. Liksom jag förstår Gabrielles argument när det gäller den information som nätet ger: impulserna till debattinlägg, blogginlägg osv.
Bloggar tycker jag ju är en helt annan sak än facebook och twitter – den sistnämnda mest en plats för inbördes beundran verkar det som. Möjligtvis en samlingsplats för journalist-wannabees som skannar av vad folk pratar om. Platsen för starka åsikter – och rätta.
Hej igen! Jag sitter själv vid datorn varje dag och har mina favoriter, men det jag menar är just facebook och twitter som tar tid och energi. Mitt jobb med konsten måste jag schema lägga för annars händer ingenting, med stort hus, trädgård och hundar finns det hur mycket som helst som vill ta min tid. Socialt liv har jag alltid gillat men sen jag flyttat ut på landet så fick jag vänja mig vid ensamheten och nu går även det bra. Nätet är här en gåva som är kul, när storstaden är långt borta.