Tårtdebatten

Den diskussion som har utbrutit sedan Makode Linde lyckades få kulturministern att våldföra sig med kniv på en svart kvinnas underliv har börjat bli intressant. Jag har följt den lite vid sidan av, först med visst mått av irritation – nämen, har inte konstvärlden viktigare saker för sig än det här? Då kan jag lika gärna ställa mig utanför – till ökande grad av intresse. Och motvilja, skall tilläggas.

Egentligen hade jag inte tänkt kommentera händelsen. Det tycks som om vi har fått ytterligare en konstnärlig fullträff, dvs  en konstnär som har fått tillräcklig snurr på sitt projekt för att sätta igång mediekarusellen.

Självklart är det här inte frågan om ett rasistiskt verk, något sådant skulle inte förekomma i konstvärlden, konstnärens avsikt är förstås den motsatta: att kritiskt ifrågasätta och väcka tankar om rasism och nidbilder. Ändå reagerar alla som har någon moralisk uppfattning i behåll på verket. Vi som är inne i konstvärlden eller har haft tillräckligt mycket kontakt med den för att kunna dess spelregler förstår att avsikten inte är rasistisk. Alla andra som ser tårtan och händelsen för vad den är – en kulturminister skär glatt upp skrevet på en skrikande svart kvinna med rasistisk ansiktsmask – reagerar förstås med avsmak.

Hur tydligt kan det bli? Vi har alltså att göra med en exklusiv krets människor där alla är införstådda med hur bakverket skall läsas och en värld utanför denna lilla skara där en sådan handling uppfattas som ytterst stötande. I den lilla kretsen anses moralisk indignation över konstverk som på olika sätt bryter mot de normer vi har i samhället för övrigt som brist på förståelse för den nutida konstens former. Det har om inte Lars Vilks i alla fall Anna Odell och NUG lärt oss. Kulturministern hade alltså lärt sin läxa sedan incidenten med NUG för några år sedan och gick, istället för att reagera med indignation, glatt med i leken.

Men vad betyder den fnissande skocken av konstnärer runt kulturministern? Hur skall vi tolka deras avsikter och reaktioner? I SvD säger Makode Linde att han inte har velat gillra en fälla för kulturministern. Det var det förstås i alla fall, oavsett hans avsikter. Kulturministern utsattes för en situation där hon skulle ha blivit kritiserad hur hon än valde att göra.

Vad skall en kulturminister göra i en sådan situation? Naturligtvis borde hon som minister ha tillräckligt mycket distans till leken för att lägga ifrån sig kniven och ge den till någon annan. Hon måste inte vara exekutören i den symboliska handlingen att skära i tårtan utan kunde gott ha överlämnat den rollen åt t ex KRO:s ordförande.

En sak som denna tårtdebatt ännu inte har gett upphov till är en diskussion om kvinnlig omskärelse. Var det inte det som var konstnärens avsikt? Frågan är hur pass väl konstnären lyckades med sina intentioner? Än så länge har vi bara sett samma uppvisning som vanligt, dvs någon gör ett verk som genererar reaktioner och en diskussion om konstens frihet sätts igång. Jag misstänker att det istället mer handlar om att nå ut med ett konstnärskap och slå igenom än att föra någon form av debatt. Makode svarar i SvD (länk ovan).

– Kulturministern reagerade som vem som helst. Men jag tror att hon förstod min konstnärliga agenda och jag hörde att hon sa ”ditt liv kommer att bli bättre så här”. Jag tolkar det som en extremt insiktsfull kommentar mot mig som konstnär, det visade att hon var medveten om att detta skulle gagna mitt konstnärskap. Hon tittade på mig länge och såg mig i ögonen innan hon skar, jag tror hon försökte att bedöma läget.

/—/

– Om man lägger ihop den senaste tidens konstnärshändelser i Sverige, alltså Anna Odell och Lars Vilks, tror jag att detta har en spridningsfaktor mellan de två. Kanske är detta ett internationellt genombrott. Men min dröm är att mitt konstnärskap vore helt överflödigt, att det inte fanns ett behov av att ställa de frågor som jag ställer i min konst, säger Markode Linde.

Hur ser din framtid ut?

– Hade du frågat mig för tre dagar sedan hade jag sagt att jag bara var i Berlin. Nu börjar det strömma in erbjudanden om att ställa ut mina verk på olika gallerier och institutioner. Jag har planer på att göra fler utställningar och på att producera musik.