Jag är i Västergötland med min familj. Sonen och jag delade rum och vi vaknade av att min väckarklocka ringde vid halv sju. Jag hade glömt att stänga av alarmet. Sonen låg och sträckte på sig en stund och sa sedan:
– Åh, vad skönt, att äntligen få sova ut!
Se där! En hantverkare med tidiga morgonvanor. Tonårstiden är passerad och han har efter gymnasiet gått en utbildning i tre år till pianotekniker med påbyggnadskurs till dekupör (franska découpeur). Hans gesällprov består i ett egenhändigt tillverkat piano som han har formgivit, tillverkat och slutligen dekorerat med en intarsia som täcker hela pianot.
Han har förstås en väldigt stolt mor som är nöjd med sin sons studieval. Hans mor har också förstått att det särskilt bland akademiker finns fördomar mot dem som inte väljer att läsa vidare vid universitetet. Det är som att folk tror att man blir arbetare då (i fördomsfull, snobbistisk mening). Arbetare, tänker jag, vad är det? Arbetar vi inte allihop? Det är som att det inte är fint nog att vid 23 års ålder ha ett hantverksyrke, eget företag och vara självförsörjande. Nej, I Uppsala är det finare att vara akademiker och arbetslös!
Min son låg och läste Gogol en stund. Han tar sig genom de ryska klassikerna en efter en. Jag läste en stund i Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs förnämliga bok: Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Det är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den har redan petat hål på några föreställningar om den svenska mentaliteten.
En sak jag har funderat över är varför vi svenskar tror oss vara bättre än alla andra och ett föredöme för andra länder i synen på jämställdhet och solidaritet. Det där är en gloria vi sätter på huvudet som lätt hamnar på sned. Vi visar solidaritet med skattsedeln och tycker att det är sexigt att betala skatt. Men vem springer fram och kommer till undsättning när det är någon som behöver hjälp?
Man ser det ibland i tunnelbanan och på pendeln. Någon faller ihop eller sitter öppet och gråter; vilka stannar till och tar omedelbart hand om den behövande? Är det svenskar? Knappast. De jag har sett har alla varit utomlands födda (som det numera så vackert heter).
Jag tror verkligen att vi behöver tillskott av människor från andra kulturer, det är bra för oss. Men jag tror också att det kommer att pröva vår statsindividualism (Berggrens och Trägårdhs begrepp) i grunden. Vi kommer i längden inte att kunna betala oss fria med skattsedeln utan att någonsin fråga oss vad det kostar. Vi kommer inte att kunna ta emot så många utifrån utan att ställa samma krav på invandrare som på svenskar.
Förr eller senare ligger avundsjukan där och pyr. Hos alla dem som inte har, hos alla dem som känner underläge och maktlöshet, hos alla dem som känner hat. För att koppla till den aktuella ”klasshatsdebatten”. Det är ju inte direkt på Södermalm som nationaldemokraterna har torgmöten den 6 juni med kaffeservering och uppblåsbara hopptorn för barnen, utan i Södertälje, i stadsparken. Det är där man skaffar sig sympatisörer. Bland arbetarna på fabriken, bland arbetslösa och sjukpensionärer, bland alla dem som gärna ser prislappen först för den solidaritet som andra hellre vill betala med skattsedeln. Hur accepterat och legitimt är hatet då?
Brodows blandning 
Ville bara säga att jag blev ännu mera intresserad av att läsa Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok: Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. De frågor du tar upp i ditt inlägg här är förstås mycket aktuella och det är viktigt att svenskheten belyses och diskuteras utifrån olika perspektiv. ”Har Henrik Berggren varit med och skrivit då är det en genomarbetad och teoretiskt underbyggd bok”! Det är min sambos kommentar om författaren/boken. Ska läsa den!
Ja, den är verkligen bra! Min man som är italienare ser ju på svenskheten på ett annat sätt än jag som är infödd, så jag har förstått en hel del därifrån, men Berggrens och Trägårdhs bok ger bakgrunden och förklaringarna.
Jag inser att jag trampar rakt in i flera debatter utan att det egentligen var meningen från början när jag började skriva inlägget. Det är inte bara klasshatsdebatten på kultursidorna som inlägget berör, där jag kan tycka att föraktet mot ”arbetaren” lika gärna kommer från uppkomlingar inom medelklassen (= akademiker i Uppsala med arbetarbakgrund eller lägre tjänstemän) som från den övre medelklassen med ”ärvda privilegier”. Här sätter jag citationstecken för jag vet att jag uttrycker mig svepande. (Ärvda privilegier kan vara både pengar, vanor, uppförandekoder, självförtroende.)
Det berör också den uppblossade kritiken mot Tobias Billgrens uttalande om ”rättighetskatalogen”. Jag är inte en nyliberal som tror att marknaden kan lösa alla problem eller att sjukvården skall porta patienter i nöd som inte kan vissa papper, men å andra sidan tycker jag att vi måste kunna tala om kostnader och göra prioriteringar, för någon måste betala och pengar tas alltid från något annat. Det här med att visa solidaritet med skattsedeln och tycka att det är sexigt att betala skatt låter sig endast göras om man är hyfsat privilegierad själv och tycker att det är ett acceptabelt pris för att egentligen inte behöva bry sig.
forlat att jag fragar;
handlar diskussionen om boken jag ager ;ur 1945
skrivet av davarande goteborgpostens huvudredaktorn?
hittade den i containern 40 ar tillbaka
efter 20 ar i svearike bor jag igen i amsterdam
och det
sedan 30 ar
tiden flyger
Hej!
Nej, det gör det inte, den bok vi talar om är en annan. Du kan googla på titeln och du får veta mer.