Det tjafsas ibland om att vi på kultursidan talar för de närmast sörjande och använder oss av svåra ord. Men vad är det här?
Helgen – som var tänkt att sjuda av gearfix, finslipande av rotationer och questande om kvällarna – blev inte riktigt som planerad och nu sitter jag här och känner mig tämligen nervös att Telia inte ska få ordning på sin business och leverera nät innan tolvslaget.
Tajmingen hade ju kunnat vara lite bättre – måste jag säga.Nåväl.
Skiter det sig får väl även jag ta och kasta mig in i Borderlands 2. Det verkar ju vara väl värt att lägga tid på! Karln min spelar och när jag i helgen har hängt där, över hans axel och stört, så verkar det kunna falla mig i smaken. Falloutfeeling-ish, roliga karaktärer och story (ja – det har ju bara varit kampanjeläget dårå, pga besväret ovan) och så är jag ju en sucker för cellshadingen som fick mig att älska XIII en gång i tiden.
Det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet är min FPS-åksjuka. Varför måste det vara ett FPS?! Jag vet att det säkert är svinkul, det finns ju en orsak till varför så många spel är FPS:er. Men jag, som inte kan hantera det, blir bara sotis.
(Ja, det finns åksjuketabletter man kan ta – men man blir lite såsig av dom. Dock bättre än inget!).
För den som inte förstår vad det handlar om kan jag upplysa att det är något slags spel. Men lika nördigt som när Anders Nordström tänker på Liam Neesons penis är det inte.
Brodows blandning 
Både och, skulle jag tro. Kultursidorna framstår som rena läroböckerna i pedagogisk framställning i jämförelse.
Ja, jag brukar i alla fall lägga mig vinn om att tala så att även mormor förstår, eftersom vi så ofta får höra att vi talar för de egna kretsarna. Men jag undrar om inte spelbloggare är ett strå vassare.
Falloutfeeling-ish! Absolut!
Samtidigt som svenskan lägger ner kulturbilagan.
Godis i stället för näring – typ.
Riktigt så illa är det inte med Svenskan, kulturbilagan läggs inte ned, men ett färre antal artiklar kommer att integreras i en enda tidning. Vi vet ännu inte vad det får för konsekvenser för oss eller för läsarna. Men varför DN istället satsar på obegriplig nöjesjournalistik är rent av obegripligt.
Godis- metaforen gällde DN. Inget annat.