NÄRGÅNGET Görel Cavalli-Björkman tar med sin biografi ett helhetsgrepp om Eva Bonniers liv och verk. Mest tillför skildringen av Bonniers vistelse i Paris under 1880-talet, tycker Anna Brodow Inzaina.
Reflex i blått, Eva Bonnier, 1887.
Eva Bonniers rika konstnärsliv i slutet av förra sekelskiftet har nu blivit omsorgsfullt nedtecknat av konsthistorikern Görel Cavalli-Björkman. Genom den omfattande korrespondens som familjen Bonnier förde, bland annat under Eva Bonniers vistelser i Paris under 1880-talet, får läsaren inblick i vänskapsband, kärlek och umgänge i den krets av konstnärer som kom att bilda opponentrörelsen.
Kanske är dessa år den mest intressanta delen i biografin, då breven kastar nytt ljus på en redan väl dokumenterad händelseutveckling. Det är Eva Bonniers registrerande blick och skarpa omdömen om kollegors insatser vid opponenternas möten i Paris som bringar klarhet, blandat med en hel del skvaller.
De första kapitlen om studietiden vid Malmströms konstskola 1876–1877 och Konstakademien 1878–1883 är alldeles för obearbetade. De består av utdrag ur brev som sammanlänkas med enstaka meningar. Dessa anger vad Eva Bonnier gjorde, var hon befann sig och vad hennes brev tog upp, men de analyserar inte och hjälper inte läsaren genom berättelsen. Resultatet blir en svårläst text där poänger går förlorade på vägen. I breven omtalas vänner vid smeknamn som kan vara svåra att hålla i minnet. Att vännen Dick var Richard Bergh framgår först på sidan 81.
De därpå följande kapitlen är mer bearbetade. Görel Cavalli-Björkman skriver med egna ord och har breven som källa, hon tolkar och drar slutsatser, vilket även får den effekten att Eva Bonniers röst bär genom berättelsen. I breven framträder en klarsynt, uppriktig och intelligent kvinna som var medveten om sin sociala ställning och den nackdel för karriären som hennes kön gav henne.
Hon gled heller inte in på en räkmacka i konstlivet på grund av sin förmögenhet. Bonnier insåg att det konstnärliga erkännandet inte byggde på ekonomiska tillgångar. Mecenatskapet som ansågs vara en passande roll för en kvinna i hennes ställning tilltog under den senare delen av hennes liv. Men även där tycks hon ha vacklat mellan intellektuell medvetenhet och osäkerhet på hur stor plats hon kunde ge sig själv. Hon hamnade i den svåra sitsen att göra val bland sina vänner, vilket satte hennes auktoritet på prov.
Eva Bonnier, självporträtt
Den charmerande och sorgfrie skulptören Per Hasselberg som var Eva Bonniers olyckliga kärlek vaktade sin frihet. Äktenskap var på tal men han förmådde inte gifta sig med henne och han var heller inte så pass tydlig att han gav henne korgen. I stället gjorde han sin modell med barn, en flicka som Eva Bonnier efter Hasselbergs bortgång adopterade.
Bokens ärende är att ge en heltäckande bild av såväl Eva Bonniers liv som hennes konstnärskap. Porträtten och 1880-talets konstliv har tidigare behandlats och tolkats ur ett genusperspektiv av Margareta Gynning i avhandlingen ”Det ambivalenta perspektivet” (1999). Cavalli-Björkmans läsning av breven nyanserar och ifrågasätter ett par alltför hårdragna genusteoretiska tolkningar.
Det är dock vanskligt att jämföra de båda arbetena då Gynning pekar ut strukturella könsskillnader, medan en biografisk studie som denna oundvikligen sätter fokus på det individuella.
Eva Bonnier var en inkännande porträttör med psykologisk blick och osentimental realism. Cavalli-Björkman hävdar att hon förtjänar en plats i vårt medvetande som en av de stora, jämte Richard Berg och Ernst Josephson. Då en uppvärdering av studieobjektet torde vara alla biografers önskan bör vi hålla oss kritiskt avvaktande till dess att konstnärskapet har fått den presentation som det hittills har saknat. Den kommande utställningen på Waldemarsudde är ett steg på vägen.
Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet 26 mars 2013
Brodows blandning 