Vad är svenskt? Striden om representationer och symboler

I går tog jag tillfället i akt att besöka Drottningholm som jag faktiskt aldrig har varit på förut. Slottet var stängt eftersom lillsessan Leonore skall döpas på söndag, men parken räckte gott för oss. Det var nationaldagsfirande och säsongsöppning av Drottningholmsteatern med musik av Drottningholms kammarorkester och sångframträdanden.

I sociala medier tävlas det nu om vem som är mest ointresserad av nationaldagsfirandet och hur oviktigt det är att fira Sverige. Jag måste erkänna att jag själv är ganska ointresserad av att fira Sverige och nationaldagen, den traditionen finns helt enkelt inte i min familj, men jag är ganska intresserad av kulturhistoria och att besöka slott sommartid. Dessutom ville jag bjuda min man på en åktur med båt.

En ganska vanlig attityd till slott och herresäten, även bland personer med kulturhistorisk bildning, är att visa en lätt ovillig acceptans av att dessa överhuvudtaget finns, med tanke på vad de sägs representera: ett odemokratiskt samhälle med ärvda privilegier, stora skillnader mellan rik och fattig, eländiga arbetsförhållanden för de som byggde och arbetade på slottet. Osv.

Det samhället kan man förstås vara kritisk mot och inte vilja ha tillbaka, men faktum är att just slott och herresäten är en del av ett kulturarv som i högsta grad är tillgängligt för gemene man. Om man  undantar privatslotten förstås, men även dessa brukar öppnas för allmänheten emellanåt.

Historiens vindar kletar sig inte fast vid byggnader utan sveper förbi. Vi lever i en annan tid nu, en tid där flaggviftande och nationaldagsfirande på Drottningholm lika gärna är en hyllning till det platta och demokratiska samhället och ett Sverige med kulturell mångfald, som till det motsatta. Jag har inte besökt något annat land i Europa där kulturarvet görs så tillgängligt för en bred allmänhet som här. Det kan vi vara stolta över!

En fara tror jag ligger i dels de krafter som vill kidnappa nationella symboler och kulturarvet för eget syfte, dels de personer som tror att vi lever i den bästa av världar och vill förpassa äldre tiders konst, arkitektur och litteratur till historiens skräphög. Det är själva inlåsningen i fack, bestämningen av vad något representerar, som jag vänder mig emot.

De intressantaste människorna är de vars åsikter i en debatt inte går att förutse. De argumenterar förstås också som alla andra utifrån en viss logik som bottnar i ideologisk övertygelse, men de är mer villiga än somliga andra att ändra ståndpunkt om diskussionen når den punkt där de egna argumenten visade sig minst hållbara. Det är inte att vända kappan efter vinden utan är ett tecken på intellektuell mognad och rörlighet.

Samma öppenhet och beredskap att pröva de egna argumentens bäraktighet bör prägla diskussioner kring representationer och symboler. Nu är det två parallella krafter som verkar för att definiera svenska flaggan och nationaldagsfirandet som nationalistiskt och kanske även rasistiskt – nationalisterna och rasisterna å ena sidan, förespråkare för mångkultur och antirasister å den andra. Vi har även hört att kransar av blommor i håret och allsång ”känns nationalistiskt” (Kakan Hermansson om sitt deltagande i Sommar i P1).

Vad kommer härnäst? Sill och potatis? Nubbe? Kräftor i augusti?

 

 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vad är svenskt? Striden om representationer och symboler

  1. sessewetzel skriver:

    ”En ganska vanlig attityd till slott och herresäten, även bland personer med kulturhistorisk bildning, är att visa en lätt ovillig acceptans av att dessa överhuvudtaget finns, med tanke på vad de sägs representera: ett odemokratiskt samhälle med ärvda privilegier, stora skillnader mellan rik och fattig, eländiga arbetsförhållanden för de som byggde och arbetade på slottet. Osv.”

    Detta är rätt fascinerade. Då de flesta kriterierna nog fortfarande gäller…
    För precis som samhället har utvecklats och fattigdomen och slitet är ett minne blott för många, så har också det att vara kanske fastlåst i sitt slott – förändrats i paritet?😉

  2. Hej Cecilia! Jag har inget särskilt att säga som kommentar på din kommentar om det du citerar. Det jag ville föra fram i texten var att det som sägs symbolisera klassamhälle och förtryck kan ha en helt annan roll och funktion idag.

  3. Jag förstår inte dina tankegångar, Cecilia. Vilka kriterier? Vad är det som gäller fortfarande? Vad är det som är sig rätt likt egentligen?

    • sessewetzel skriver:

      Jag menar bara att mycket är sig egentligen fortfarande likt – men alla kan flytta numera, även från slotten. Vi ärver ju fortfarande pengar=makt. Så grunden till vårt samhälle är fortfarande samma, även om alla har fått det fysiskt bättre. Att tro att det är en verklig förändring av de grundläggande normerna, är nog mest en politiskt gångbar idé? För vårt samhälles struktur, har nog varit sig rätt likt de senaste 2000 åren…:-)
      Ungefär.

  4. Jag är förstås rätt anti det som har att göra med nationell chauvinism. Men jag ångrade att jag inte hörde Jan Eliassons tal, för det var tydligen mkt bra. Min man brukade tala på svenska flaggans dag som det hette då. Vi reste genom björkhagar i Östergötland och han talade i Vadstena, och avslutade gärna med Stenhammars Sverige, dvs dikten. Och han var socialdemokrat och absolut ingen glam-dyrkare. Men slotten besökte vi ändå. Firade midsommar-trad på Bjärka Säby bl.a. med min far och syster.

    Så att; En sak är att Madeleines lägenhet på Manhattan kostar 80.000 per mån (vad många kulturarbetare har att leva p under ett år) och att hon gott kunde vara hemma nånstans i deras slott. Men det är ändå en minor issue. Numera kostar NUON affärer och utförsäljning till Riskkapitalsiter mer än kungahuset.

    Och nu är jag så här sen igen. Men jag har skäl, har skrivit. Hej!

  5. Hej Gabrielle!

    Du har alla skäl att få skriva! Ser fram emot att läsa när det blir klart – för det är väl romanen?
    Själv är jag rätt ointresserad av kungafamiljen och vad de pysslar med och hoppas att de betalar sina hyror själva. Med apanage eller vad de nu kan ha som ersättning för jobbet att vara symboler. Problemet med kungahuset är väl att de är för vanliga. De kommer till slut att avsätta sig själva. Det är risken man tar genom att vara för folklig och som alla andra och ge barnen fåniga namn.

  6. Ja, jag har nog tyckte att hela detta paket med slott och kungamiddagar har sin charm i ett KULTUR-samhälle. Men så avkultiverade som kungahusen blivit runtom i Europa, kan jag vara utan deras bröllop och dop. Discokungabarnen växer förvisso upp, men inte kungahusens meningsfullhet. Numera är jag republikan.
    Roligt att spanjorerna demonsterar för att bli av med hela jokset nu när deras trevlige kung avgick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s