Echenoz och postdok-lättja

Kollegor har varnat mig för postdok-depressionen. Det är väl den som kommer som ett naturligt svar på frågan: Vad händer nu? Och när det visar sig att det inte hände något alls. Man blir doktor, stop.

Ingen depression har ännu sänkt sig över mitt sinne, snarare en stor lättja. Jag ligger i soffan och läser skönlitteratur som är underhållande. Det är det minsta jag begär. Egentligen borde jag ligga i och skriva artiklar och söka jobb, men ännu ett tag ska jag unna mig den sköna latheten. Tids nog kommer allvaret.

Jag fick en lust att läsa något av Siri Hustvedt (tänkte mig New Yorks konstliv, höstlöv och vernissager, klirrande glas och mondänt liv), men det var en lång kö på Stadsbibliotekets låneexemplar av hennes senaste bok, Den lysande världen, så i väntan på att den ska bli ledig har jag läst Sorgesång som kom ut 2009 på svenska. Det var kanske inte så mycket till underhållning, men ändå ganska trivsamt.

Den bok jag läser nu, fransmannen Jean Echenoz Vid pianot, motsvarar mycket bättre mina förväntningar på både underhållning och esprit. Det är en fantastisk berättelse, eller snarare, ett mycket intelligent sätt att berätta. Redan på första sidan får man veta att huvudpersonen ska dö en våldsam död, exakt tjugotvå dagar senare. I del två är han död, men berättelsen går vidare. Författaren tilltalar läsaren direkt och tror sig veta vilka slutsatser hen drar av den information han ger. Det är en gäckande och ovanlig berättarstil som ger mersmak.

En sak som jag har märkt av livet postdok är att avhandlingen har tagit mycket av mitt sociala liv i anspråk. Jag föreslog för min man att vi kan börja göra söndagsmiddagar och bjuda hem folk. Bara att jag fick tanken är ett tecken på att jag håller på att ta mig ut ur en bubbla. Jag tror inte att jag kommer att få problem med någon postdok-depression. Mina förväntningar på vad som ska hända nu är helt enkelt inte så högt ställda.