Come back som kritiker

Jag har gjort come back som kritiker – och det med besked. Den recension som publicerades i SvD i torsdags av en utställning på Nau Gallery med Marion Fink, har blivit livligt debatterad på Facebook på grund av artikelns sista mening.

Tydligen satte den fingret på något som är aktuellt och behöver diskuteras. Det var inte min avsikt att provocera med denna avslutande mening, utan snarare beskriva vad jag tror kommer att hända. Konstnären har kapacitet, av utställningen att döma, och det är klart att hon kan gå långt om hon får möjligheter. Möjligheter skapar hon inte själv utan det krävs att hon blir framlyft.

Diskussionen på Facebook handlade om marknadens inflytande över konstlivet och konstens förvandling till vara och varumärke. Inget nytt, men nog så aktuellt. Kritiken mot mig som kritiker handlade om att managementprosan sägs infiltrera och förgifta språket och att min recension var ett exempel på det. Där känner inte att jag har anledning att ta åt mig för en enda menings skull. Recensionen ligger nu ute på nätet och kan läsas här.

Mitt egentliga ärende i den här artikeln – förutom recensionen av själva utställningen – var att diskutera konst som handling och presens. Det är ett ämne som jag har uppehållit mig vid många gånger på denna blogg.

Jag vill ju i någon mån upphäva skillnaden mellan en socialt engagerad konst och en konst för konstens skull – denna motsättning fanns ju redan på 1800-talet, så det är heller inget nytt –  och kritisera den radikala positionens förkastande av estetiken och dess konstnärliga produkter som verkningslösa för en förändring av samhället. Jag menar att det är en motsättning som har konstruerats för att man har haft behov av något att ta avstånd ifrån.

Konsten blir lättare än andra konstarter en handelsvara och ett investeringsobjekt. Det har gjort att konstnärer har försökt dematerialisera objektet och presentera konsten som ide och handling. Men det gör knappast till eller från då konstnären istället har kommit att utgöra sitt eget varumärke på en global marknad.

Men det är ju inte alla konstnärer som cirkulerar där på den globala marknaden. De allra flesta knotar på utan någon som helst uppmärksamhet. Liksom de allra flesta som köper konst, tror eller hoppas jag åtminstone, gör det för att de uppskattar den. Det är lätt att dra allting över en kam och glömma att marknaden, det är lika mycket du och jag.

Eftersom jag enligt en av kommentatorerna i kommentarsfältet – förmodligen eftersom jag då och då skriver i Axess – är en ”utpräglad högerskribent” förstår ni vilken roll jag får om jag sticker ut hakan. Och var låsningen i debatten ligger. Att det här skulle vara en enkel höger-vänsterfråga är förstås helt fel.

 

 

 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s