Vår man i Flen

Så nu tänker jag på det rum jag har hyrt här i Flen som min förläggning.

   Jag tänker att det måste gå att hitta en ny plats att stå på, en punkt varifrån jag på något sätt kan rubba denna värld som vill dra ned mig.

   Om inte annat får jag försöka rubba mig själv.

Rhubarb festivities in Flen! (Photo credit: mismisimos)

Ur Dan Jönsson, Ingenmansland, s. 11.

Ingen som läser kultursidorna har kunnat undgå de både humoristiska och lätt skadeglada recensionerna av Dan Jönssons bok Ingenmansland. Jag har läst första kapitlet som finns utlagt på förlaget Leopards hemsida. Det är kapitlet om Flen.

I början av vår tid som företagare, när min make och jag försökte slå oss in på en helt annan bana och lämna våra intellektuella yrken för att istället bli handelsresande i den ekologiska kläd- och krämbranschen – ja, man kan kalla oss krämare – hade vi en kompanjon som vi placerade i Flen. Han hade lite pengar och investerade i vårt bolag eftersom han, precis som vi, trodde att det där med ekologiska jeans och ekologisk hudvård skulle kunna bli något stort. Dessutom längtade han bort från Italien. På det sättet var han också i en sorts flykt från sitt hemland, som så många andra främlingar som söker sig till Sverige och Flen av mer eller mindre tvingande skäl.

Anledningen till att det blev Flen var att det var den enda plats inom rimligt avstånd från Stockholm där det just då fanns lediga lägenheter som vi kunde få redan samma vecka. Hyran var också billig. Vår kompanjon packade sin lilla Fiat full med saker och körde de dryga 200 milen från Viterbo strax norr om Rom till sitt nya svenska hem.

När jag berättade för våra vänner att jag hade hyrt en lägenhet i Flen åt vår kompanjon gav de till ett asgarv. De tyckte helt enkelt att jag hade varit väldigt missunnsam som placerat honom där. Jag förstod först ingenting eftersom min tanke hade varit helt inriktad på hans och företagets bästa: vad som var rimligt ekonomiskt och möjligt att få på kort tid och vad som var lämpligast ur kommunikationssynpunkt. Från Flen är det knappt fem mil till Skavsta, vilket inte är dumt om man som frånskild och pappa måste pendla till Rom. Flen har utmärkta tågkommunikationer med Stockholm, Malmö och Göteborg. Vi tänkte oss helt enkelt honom som vår man i Flen.

Vår kompanjon fann sig väl tillrätta, började läsa svenska på SFI i Katrineholm och trivdes alldeles utmärkt. Av helt andra skäl än vantrivsel var han dock tvungen att bryta upp och flytta tillbaka till Rom igen.

Ja, vår företagsidé blev det ju inte så mycket med heller. Några pengar blev det aldrig, utan bara dyrköpta erfarenheter. Det är svårt att slå sig in på en ny bana. Men jag lyckades ändå rubba mig själv och återfå tron på att det är konsten, vetenskapen och skrivandet jag är ämnad för och inte krämarbranschen.

Med Gustafsberg VII till Artipelag

Få platser är så intagande som Stockholms skärgård en solig sommardag. Jag har haft nöjet att på förmiddagen sakta glida genom Skurusundet och Baggenstäkets trånga passager. Det kändes nästan som att baxa in en Viking Line i Venedigs kanaler, trots att M/S Gustafsberg VII är en nätt liten ångbåt gjord för att kryssa mellan klippor och skär.

Det är en fin tur ut till nya Artipelag på Hålludden, Värmdö. Pressen var inbjuden och blev hälsad välkomna på ångbåtsbryggan av Björn och Lillemor Jakobson, BabyBjörns grundare och Artipelags byggherrar. Byggnaden som ligger på en höjd alldeles intill vattnet är nätt och jämt synlig från Baggenfjärden, trots sina 10 000 kvm i tre plan, väl gömd bland tallarna och maskerad med en fasad av tjärade furubräder och tak av sedum. Mot vattnet en 65 meter lång glasad vägg som öppnar byggnaden mot naturen. På söndag öppnar Artipelag sina portar även för allmänheten.

Arkitekturen ritad av Johan Nyrén är hittills det mest imposanta. Konstutställningen får jag återkomma till när jag har haft chans att se den. Pressvisningen gav mig inte mer än en glutt då jag var tvungen att ta första chartrade bussen hem. Logistiken med allmänna kommunikationer kan bli ett problem, trots att bussar i skytteltrafik från Stockholm och Gustavsberg utlovas. Ett annat större problem kan bli kostnaden. Det blir ingen billig dagsutflykt för familjen som kombinerar båttur med besök i konsthallen och middag i restaurangen.

Nu är ju inte detta en offentligt finansierad konsthall och konsertsal, det går alltså inte att förvänta sig reducerade priser. På något sätt måste de få ekonomi i verksamheten om det inte skall bli en ren förlustaffär. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Det är en stor satsning och många, många miljoner nedlagda.

English: The art museum Artipelag outside Stockholm, Sweden during buildup. Svenska: Konsthallen Artipelag på Hålludden i Värmdö kommun utanför Stockholm under uppbyggnad. (Photo credit: Wikipedia)

Kerstin Ekman. Grand final i skojarbranschen

Jag har börjat läsa litteratur. Ja, det låter ju anmärkningsvärt, men för en som mest läser elevuppsatser, avhandlingstexter och facklitteratur är det en lisa. Just nu håller jag på med Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen som Gabi rekommenderade mig. Jag har inte tänkt att dra hela handlingen här, ni får läsa den själv, och någon bedömning blir det inte för litteraturrecensent är jag inte och har heller aldrig tänkt att bli. Litteratur för mig är något helt annat än litteratur.  Jag lever mig in i handlingen och funderar över om jag är lik någon av personerna, om jag kan förstå dem utifrån mig själv och min egen erfarenhet. Eller om jag kan förstå dem utifrån min erfarenhet av andra människor jag har mött. På det sättet fungerar litteratur i mig, snarare än att jag har verktyg för att bedöma hur det litterära verket är uppbyggt och fungerar som text.

När det gäller valet mellan Kerstin Ekmans huvudpersoner Lillemor och Babba är jag nog mest Babba. Jag har till och med svårt att förstå hur Lillemor-personer är funtade, även om också jag har känt en oemotståndlig dragning till Lillemor-personer i min närhet. Som Lillemor, om  jag kryper in i henne, kan jag på samma sätt känna en oemotståndlig dragning till Babba. Till hennes rättframhet och ovilja att behaga. Attraktionen mellan dem bygger på en ömsesidig avundsjuka och begär efter vad den andre har. Det begäret yttrar sig inte sällan i elakheter, nålstick och ett illa dolt förakt.

Men jag ser det nu inte som att Ekmans berättelse handlar så mycket om två renodlade personer utan snarare vad som händer mellan dem. Hur liksom sanningen tvingas fram tillslut i bådas strävan efter att bli hela. Och om försoning.

Romanen handlar också om den litterära världen och om vad den gör med människor. Jag tycker mig känna igen den tid vi lever i med det kommersiellt gångbara som skenbar kvalitetsstämpel. Jag har ingen inblick i litteraturvärlden mer än vad jag kan se från utsidan, men även en novis kan se att den goda litteraturen knappast ges ut på de stora förlagen. Erkännandet och berömmelsen vilar alltså redan från början på falsk grund, vilket ger ytterligare en dimension åt romanens skildring av lögn och sanning.

Makode Lindes ärende klarnar

Makode Linde, Retrospektiv 2004-2012, Galleri Jonas Kleerups showroom, Jakobs torg 3. T o m 27 maj

Jag gick till Makode Lindes retrospektiva utställning med ett så öppet sinne jag förmådde. Makode Linde har gjort sig till världskändis för en sak: som upphovsman till den skrikande tårtan på Moderna museet för en dryg månad sedan. Sedan dess har han, enligt egen uppgift, inte gjort annat än låtit sig intervjuas av pressen. Det kan man ha både åsikter och fördomar om.

Jag gillade aldrig tårtan. Framför allt gillade jag inte att verket på ett försåtligt sätt lurade in deltagarna i arrangemanget i en fälla. Det spelar ingen roll hur många lager av innebörder som tårtkniven skar genom, det var genom överrumplingseffekt som en gräns överskreds, en gräns som har med relationen mellan betraktare och verk att göra, i förlängningen mellan konst och verklighet. När överenskommelsen mellan betraktare och verk vanhelgas och konstverket blir manipulativt riskerar konsten att förbruka sitt förtroendekapital. Det var därför med en viss skepsis som jag tog mig an Lindes retrospektiv.

I den perverterade konstvärlden räknas förstås en lyckad provokation och medial uppmärksamhet som höjden av erkännande. Det är synd, för Makode Linde förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till mediehora. Frågan är om inte också Linde också fångades i en fälla när han nu måste försvara sin seriositet?

Flera verk i Lindes utställning är riktigt bra och hans ärende klarnar när resultaten av undersökningarna ställs på varandra. I serien ”Afromantics” har han målat en grinande blackface på alla figurer, från Venus från Milo till John Blund och Jesus på korset. Blackface var en form av clownsminkning som användes i amerikanska minstrel-shower och filmer vid 1900-talets början för att driva med den afroamerikanska befolkningen. Det ger ett både sorgligt och dråpligt intryck.

I större mängd blir den rasistiska stereotypen också ett slags varumärke. Repetitionen av ett igenkännligt tecken är A och O i effektivt varumärkesbyggande. Detta tar Linde fasta på i en serie som sammanför de lätt igenkännliga logotyperna för Adidas, Converse, Nike, Puma och Reebok med koloniala affischer från 1700-talet, där vår tids kommersiella logotyper tatueras i huden som kännemärken för etniskt homogena grupper, så kallade tribes.

I de båda exemplen som jag har tagit upp visar Linde att han arbetar medvetet med semiotiken som metod och teori. Det är en lära om tecken och teckensystem. Som konstnärlig metod är den användbar för att krocka visuella teckensystem med varandra, som i sammanförandet av tribes och logotyper. Linde behärskar redskapen med bravur, vilket ger förutsättningar för en effektiv konstnärlig kommunikation.

Anna Brodow Inzaina, SvD 26 maj 2012

Kulturradikalitet och kultursidans angelägenhet

Jag befinner mig på landet ett par dagar tillsammans med familjen. Det är en kortare sejour för jag vill hem och arbeta i lugn och ro. Det närmaste halvåret måste jag koncentrera mig på att få min avhandling klar samtidigt som jag arbetar, skriver och undervisar.

Upprinnelsen till den här bloggen var att jag gav mig in i kulturdebatten, men det känns som att just kulturdebatten är väldigt avlägsen i mitt liv just nu. Därför är det möjligt att bloggen kommer att vila ett tag eller ta en annan vändning när jag känner att det är något annat jag vill skriva om.

Jag köpte ändå Aftonbladet när jag var och handlade idag för jag såg att det var en längre artikel av Åsa Linderborg som jag tänkte kunde vara intressant, men det är som om dessa strider på kultursidorna inte längre engagerar mig. Jag tänkte: hur många är det av Aftonbladets läsare som berörs av innehållet på kultursidan, egentligen? Jag tänkte också på ifall den grupp i samhället som Åsa Linderborg vill göra sig till tolk för – väl medveten om att hon själv tillhör en annan samhällsklass – egentligen uppskattar det slags poesi som den av Linderborg favoriserade Johan Jönson representerar?

Jag säger inte att konsten inte kan förändra liv och påverka politikens riktning. Men om den bra konsten som gör verkan i människors liv har en så instrumentell funktion som Linderborg önskar är dock tveksamt.

Ibland funderar jag också på själva kultursidans framtida existens. Om det kommer att finnas någon kulturkritik i dagstidningar inom den närmaste framtiden eller om jag tillhör den sista generationen dagstidningskritiker. Med tanke på löneutvecklingen de senaste 15-20 åren och textlängden som krymper som en ulltröja i tvätten är det märkbart att intresset från tidningarnas sida är lamt. Till stor del är det väl vårt eget fel eftersom vi är så tråkiga, men framför allt tror jag att det handlar om att den seriösa kulturen överlag har marginaliserats.

Jag tror att kritiken och kulturdebatten kommer att finnas kvar i någon form men då i specialtidskrifter för litteratur och konst. Nättidskrifterna och bloggarna om kultur har nog också framtiden för sig, och kommer att hitta sina läsare på samma sätt som det finns en mängd  tidskrifter och forum för en mängd olika intressen. Kanske kommer en mindre del av befolkningen att vilja betala för kultur som de väljer själva. Det ser jag inte som något problematiskt utan snarast som det yttersta beviset på erkännande och egentligen, den mest demokratiska formen av kultur.

Jag är ledsen att jag inte har svarat!

Jag har hamnat i den märkliga situationen att jag tar emot mejl från döda personer och frustrerade vänner som jag aldrig har svarat.

För drygt tio år sedan gick jag ut i arbetslivet utanför universitetet. Jag började som redaktör på Artes och fick med tiden en etablerad e-postadress som de flesta använde för att kontakta mig på. Under ett par år tog jag emot mejl även via min institutionsadress vid universitetet. Men eftersom det var så mycket skräppost blandat med den vanliga posten bad jag om att få avsluta adressen.  Jag tog bort kontot från mitt e-postprogram och därmed trodde jag att saken var ur välden.

Nu har jag återigen en anställning vid universitetet (nåja, det handlar bara om lite handledning för B-uppsatsstudenter) och jag har fått ett papper om mina inloggningsuppgifter. Jag la upp kontot i mitt e-postprogram och började ta emot mejl. Det var över 20 000! Jag avslutade förstås snabbt mottagandet av alla mejl från det kontot, men usch så obehagligt att behöva slänga obesvarade mejl från vänner och bekanta som uttrycker sin frustration med ! och ? Jag fick även mejl från en död konstnär som bjöd in mig till sitt vernissage och ville prata om ett samarbete. Nu vågar jag inte kolla den där posten något mer och ber härmed om ursäkt ifall jag inte har svarat.

Ledig söndag med långpromenad och caféläsning

Var det någon som såg SVT-serien 30 grader i februari? Vi såg den och uppskattade den mycket. Några strålande skådespelarinsatser: Kjell Wilhelmsen som Glenn, Maria Lundqvist som Kajsa, Hanna Ardéhn som Joy, Lotta Telje som Majlis och inte minst DoungJai ”Phiao” Hiransri som Oh gjorde den föga anmärkningsvärda handlingen tät och intressant.

Jag kom att tänka på seriens Kajsa idag när jag slet mig från datorn för att gå ut i solen och ta en långpromenad. Efter mycket arbetande de senaste dagarna med optimering av vår hemsida och allt arbete för att marknadsföra den genom sociala medier talade jag lika sluddrigt som henne. Helgerna är ingen vila för mig för det är då som jag sköter företaget och skriver texter, nyhetsbrev, fakturerar och översätter. I veckorna skriver jag avhandling.

Min vana trogen tog jag en långpromenad längs kanalen till badplatsen i Ragnhildsborg. Där ligger oset från utegrillarna tung på somrarna, men nu var det bara enstaka som hade slagit sig ned med picknick-korgen eller lagt sig ned på gräset för att vila. På väg hem tog jag vägen genom stan. Kafé Trattens uteservering är skön så här års med DN i sällskap.

Björn Wiman reagerade skarpt på den legalisering av antisemitism han ser hos dagens vänsterintellektuella. Artikeln är intressant eftersom den tydligt sätter ner foten. Lite opassande kanske att webbupplagan har lagt in en annons  för Israel Tours mitt i artikeln. Det känns inte helt opartiskt.

En lite mer matnyttig läsning var senaste numret av recensionstidskriften Respons. Andra numret har kommit ut och jag var lite nyfiken på vad denna tidning har att komma med. Mitt intryck så här långt (jag har bara läst några av artiklarna hittills) är att den trycker på det seriösa och sakliga innehållet. Det är en hel bunt med professorer och andra akademiker som skriver, vilket förklarar den försiktiga framtoningen.

Jag kan inte komma ifrån att jag upplever Respons som medvetet konkurrerande med Axess, fast man försöker ta poäng genom att framstå som den mer seriöse av de två. Axess var ju också en helt annan publikation på den tiden då Kay Glans var redaktör.

Framsidan består av ett utdrag ur innehållsförteckningen i svart, vitt och rött. Det är som om man har tänkt sig att rubrikerna, utan att för den skull skapa rubriker – ”Det finns alternativ till nationalism” och ”Vinster och privatiseringar i landet lagom” – skall vara intressanta nog. Rubriken ”MANN MOT MANN! Författaren Thomas Manns kamp med omvärlden och sig själv” med versaler och utropstecken, är det mest uppkäftiga man förmår.

Överhuvudtaget är Respons sparsam med illustrationer. Det är inga glättiga bilder från Scanpix som i Axess och det är definitivt inte Therese Bohmans vågade omslag med akademiskt 1800-talsmåleri. Som hon kan få konstmaffian att gå igång bara genom att publicera en nymf av William-Adolphe Bouguereau på omslaget!

William-Adolphe Bouguereau (1825-1905).

Sammanfattningsvis: det finns en hel del läsvärt i Respons och jag tror att den kan tilltala en akademisk läsekrets som inte nöjer sig med SvD:s understreckare. Men uppdraget att vara en recensionstidskrift erbjuder få möjligheter till offentligt samtal. Och någon debatt, förutom gnabb mellan forskare med olika tolkningsperspektiv, kommer den inte att erbjuda.

Fp vill övervaka konstens frihet

FP vill också utreda möjligheten att skapa en myndighet som övervakar kulturinstitutionernas frihet.

- Relationen mellan politiken och konstvärlden har ifrågasatts på sistone. Frågan om vad man vågar göra som konstnär har diskuterats. En sådan här myndighet skulle kunna förtydliga armlängds avståndsprincipen mellan politik och konst, säger Christer Nylander.

Saxat ur Dagens nyheter, 3 maj 2012.

 

Så firar vi vårens ankomst

GS09784 (Photo credit: Upplandsmuseet)

Stockholm är skönt. Vid Observatorielundens damm är pilträden skirt gröna och i Kungsträdgården blommar de japanska körsbärsträden. Folk sitter på trottoarerna utanför barer och caféer och solen värmer bleka stadsbor.

I går hade sonen och jag en ledig dag tillsammans. Vi promenerade från Vasastan mot Sergels torg med årets första mjukglass rinnande mellan fingrarna. Spårvagnen tog oss vidare mot Liljevalchs där vi intog en lunch på Blå portens uteservering. I vagnen var det många gymnasieungdomar med vita mössor som klev av före oss. Vi funderade kring hur det kunde komma sig att studenterna är mössklädda en månad för tidigt i år. Är de det i resten av landet också eller är det bara i Stockholms innerstad?

I Uppsala är det naturligt att se studentmössor vid den här tiden på året, men först på sista april som Valborg heter där och då i varierande grad av gulnad ton. Inte nyinköpta på purunga gymnasieungdomar en månad före studenten! Traditionerna förändras och snart vet väl ingen att det är vårens ankomst som studenterna firar genom att ta på sig den vita mössan. Studenterna vid universitetet i Lund hade nämligen förr i tiden en vinter- och en sommarmössa och med tiden blev det tradition vid båda universiteten att hälsa våren välkommen sista april genom att på givet klockslag ta på sig den vita sommarmössan.

Idag förknippas de vita mössorna mer med ölflak och studentflak, som den typen av fordon heter som transporterar skrålande gymnasieungdomar i månadsskiftet maj-juni. Från att ha setts som en klassmarkör för den elit som studerade vid universitetet har den istället blivit en kommersiell grej och en lika obligatorisk utgift för föräldrarna som klassfoton och skolkatalogen.

Norlings detaljer söker sitt sammanhang

Il-Belt, Katarina Norling, APA Gallery, Sibyllegatan 18, Tom 20 maj

Utställningen tar sin utgångspunkt i en resa. Katarina Norling gjorde för en tid sedan en resa där hon följde en gammal bekant i fotspåren. Det var ”vaktchefen”, den man som verket Balladen om vaktchefen (2007) i Visby hamn kretsade kring. Verket, i form av en skulpturgrupp i tre delar, var beställd av Statens konstråd för en kongresshall med entré mot hamnen. Vissa motiv i skulpturgruppen återfinns i denna utställning.

Vaktchefen lär ha rest till olika platser, om det är sant eller påhittat vet vi inte, och det är just dessa platser som Norling har sökt upp. Hon har tagit in på de sunkigaste hotell i gästarbetarkvarteren i Dubai, hon har färdats genom tunnelbanan i Tunis och hon har studerat gamla skrifter på Malta om det maltesiska språket. En gemensam nämnare är hav och symboler för sjöfart. Målningarna på papper och fragment ur böcker utgör nedslag på olika platser där besökaren som inte har mycket information att gå efter bara kan få ett sammanhang på associativ väg.

Den som har sett Katarina Norling förut känner igen den bjärta färgskalan i neonfärger: gult, grönt, rosa och rött kontrasterat mot mörkare toner i blått och lila. Vitt och svart i zebraränder finns också med som kontrast. Hon använder en expressiv teknik med flödande färg som rinner och bildar drivor. Det är svårt att isolera varje enskild del av utställningen, liksom det är svårt att se utställningen isolerad från konstnärskapet i sin helhet. Utan dessa referenser till ett större sammanhang går innebörden förlorad.

I bästa fall är den rinnande färgen dekorativ, men ärligt talat, vissa saker fungerar inte lösryckta ur ett sammanhang och utan referenser. Nu är jag övertygad om att Norling kommer att använda sig av materialet i större och mer genomarbetade verk, därför är jag vid gott mod, men sett enskilt är det inte mycket att hurra för. Som utställning fungerar den alltså sådär, man får vara välvilligt inställd.

Delens beroende av helheten kan ses som en svaghet, men det är också Norlings styrka att våga låta det vara oklart och att våga visa upp en arbetsprocess. Man anar att det finns något där, ett sammanhang som hon ser men inte vi. Det är som att höra en båt tuta på avstånd i dimman men inte kunna se den. Frustrerande till en början, men snart vänjer sig öronen vid att lyssna och uppfatta varifrån ljudet kommer.

Anna Brodow Inzaina i SvD den 26 april 2012