En vinterdag vid Slussen

Det är en konstig vinter i år. Först i slutet av januari kom snön och kylan. Inte mig emot, jag tycker att det är vackert och behåller de snötäckta grankvistarna i blogghuvudet ett tag till. Men vid den här tiden på året börjar jag längta efter våren. Och jag vet inte om jag gillar julstämning så här lång tid efter att den obefintliga julen har städats ut.

Fast Stockholm var vackert idag i solskenet. Jag och sonen promenerade till Fotografiska vid Stadsgården. Vi passerade Slussen och jag kom att tänka på hur lite Slussendebatten egentligen handlar om Slussen och hur mycket det handlar om andra saker. Sonen frågade mig vad Slussen egentligen är. Ja, en trafikknut är det väl, svarade jag, osäker på om det är så mycket mer.

Det var mycket folk på Fotografiska. Vi kom dit tidigt och slapp kön som ringlade sig långt ut på gatan ett par timmar senare. Det var väl Anton Corbijn som drog förstås efter att han varit med i Skavlan. Några fotografier gillade jag: Tom Waits, Bruce Springsteen och Lance Armstrong, men annars tycker jag inte att han är så speciell. Det är svartvita fotografier av kändisar inom konst- och musikvärlden.

Jag kände ingenting i förhållande till dessa bilder. Det jag ser är mest hållningar, attityder, utstuderat ruffiga miljöer och disharmoniska kompositioner. Främlingskap. Ingen möter min blick förutom Tom Waits. Inget ansikte är så vackert som Bruce Springsteens, som knappt syns.

Det visas fler utställningar på Fotografiska, men de var inget vidare, tycker jag. Arkitekturfotografen Aitor Ortiz fotografier av strukturer eller dekonstruerade strukturer, destruktioner, är lika perfekta som de är tråkiga. Texterna till utställningen på riktigt torr curatorprosa gjorde dem inte bättre. Varför är vår tids kultur så trist? Så analytisk och akademisk?

Norskan Margaret M. de Lange talade om sitt fotografi i en video. Jag kunde inte riktigt få ihop bilden av henne med hennes bilder. Där satt en käck norsk jente i blont hår och jeans och talade om sårbarhet.

Under en period på tre år och utan närmare eftertanke skildrade de Lange sin omgivning. Människorna i de Langes fotografier blev som självporträtt, de talar till oss om hennes tankar och känslor om ensamhet. Fotografierna kryper under skinnet på betraktaren. De är intensiva ögonblick fångade på film. Surrounded By No One berättar om de stunder i livet vi inte saluför.

Bild efter bild i utställningen visar människor i allt annat än smickrande vinklar och situationer. Jag tycker att Anders Petersen är bra det här med mänsklig skröplighet, men inte denna helylletjej. Det kändes helt enkelt inte trovärdigt.

Dorinel Marc, bokrelease 26 januari, Rumänska kulturinstitutet

Dorinel Marc är en konstnär som har intresserat mig ett tag. Under hösten hade han en utställning på Rumänska kulturinstitutet som jag tyvärr  inte såg, men nu har en dokumentation kommit i form av en bok som innehåller flera texter och en DVD. Några texter har publicerats förut, medan andra är nya. Den text som intresserade mig mest  innehöll reflexioner kring utställningen ”Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig?” Den beskriver arbetet före, under och efter vernissagen.

Vad gillar jag hos Dorniel Marc? Jag gillar hans integritet och att han förhåller sig till konsten som en möjlighet att pröva föreställningar och se dem i ett annat ljus. Jag vet att det låter som en klyscha, men han har ett intellektuellt förhållningssätt till konsten utan att för den skull vara akademisk. Han är en tänkande människa.

Utställningen ”Jag saknar inte konstvärlden…” tar utgångspunkt i den omvälvande händelsen i hans liv att han blev pappa till tvillingar och därmed fick anledning att dra sig undan den sociala delen av konsten några år för att vara hemma med sina barn och koncentrera sig på föräldraskapet. Det låter som ett ytterst modernt och demokratiskt konstnärskap, nästan lite präktigt, att så där checka ut och ta föräldraledigt, men man kan också se det som en nödvändig respit för att få distans. Att dra sig undan innebär också ett risktagande, att inte kunna eller vilja komma tillbaka igen. Att inte kunna göra konst igen.

Han förhåller sig till möjligheten att inte komma tillbaka igen på ett positivt sätt. Livet utanför ”sekten” är kanske lika bra? Lee Lozanos självdestruktivitet, som slutligen tog livet av henne, har ingen motsvarighet hos Dorinel Marc. Lozano drog sig ut ur konstvärlden på ett för henne själv negativt sätt. För det har hon blivit hyllad av en unison konstvärld.

Boken Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig? har release torsdagen den 26 januari på Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20, 17.30 – 21.00.

Visning av videoverk 1995-2010, samtal med Dorinel Marc, Catrin Lundqvist och Niclas Östlind. Mingel och förfriskningar.

Demokrati och kulturintresse – ej populism

Uppdatering 17/1: längst ner.

Jag har inte så mycket tid att se utställningar numera. Ett inbokat slutseminarium närmar sig med ljusets hastighet. Vi gjorde dock en kort visit på Edsvik konsthall i går. Missade tyvärr  invigningstalet för jag hade tid hos frisören. Men jag antar att det var samma budskap som i katalogtexten.

Det är lite kul med den figurativa konsten och dess publik. Det är en rörelse som ser sig som ett slags rebeller i förhållande till den alltmer självgående sociala kritiken som fyller utbudet på landets konsthallar med samtidskonstinriktning. Det som jag välkomnar i rörelsen är att den vänder sig till och även lyckas fånga intresset hos en bredare publik. En genuint konstinstresserad publik.

En del kallar det populism. Jag kallar det demokrati och kulturintresse.

Fast den som är mer insatt än katalogförfattarna i begrepp som relationell estetik, konceptkonst och samtidskonstens utveckling sedan 1990-talet reagerar förstås över förenklingarna. Det kan möjligtvis betecknas som populism.

Ett ökat intresse kan även märkas inom konstvärlden för ett hantverksmässigt ekvilibristiskt figurativt måleri. I katalogen hänvisas till Nya Leipzigskolan som är en del av den internationella samtidskonsten med ett växande  intresse på den amerikanska konstmarknaden. En kuriositet i sammanhanget är att Brad Pitt är en stor beundrare och samlare av frontmedlemmen Neo Rausch.

Efter ett så kort besök, dessutom på vernissage, ger jag ingen recension. Men klart är att Michael Kvium, Christer Karlstad, Christopher Rådlund och Roj Friberg gör utställning väl värd ett besök. Jag lyckades inte hitta några pressbilder så ni får gå till hemsidan för att se bildspelet.

Fotnot: Utställningen Det mörka rummet. Realism och narration i samtida skandinaviskt måleri visas till och med 4 mars. Titeln det mörka rummet syftar på bok av den danske konsthistorikern Merete Sanderhoff: Sorte billeder.

Uppdatering 17/1: jaha, då har Mats Arvidsson i P1 recenserat utställningen. Men det var då en för jävla trist recension, ursäkta mig!

Verk som vidgar vyer

Asmund Arle, ”Häst och människa” 1968-69 © BUS 2011. Staffan Hallström, ”Ingens hundar” 1964  © BUS 2011

Staffan Hallström, Asmund Arle

Länsmuseet i Gävleborg.

T o m 19 februari

Gävle har ett speciellt förhållande till både Asmund Arle och Staffan Hallström. Hallströms målning Ingens hundar är ett paradnummer i 1900-talsdelen av samlingarna. Arles Kristusbild Kommen till mig, som är huggen ur ett enda trästycke, finns i Staffanskyrkan.

Utställningen Genom världen in i formen ingår i en serie som kallas moderna klassiker. Museets syfte är att lyfta fram verk ur samlingarna och ge dem en ny belysning genom inlån från institutioner och privatpersoner. I det här fallet vill man belysa vissa motiv som återkommer i Arles och Hallströms mogna konstnärskap.

Det är hästen hos Arle och hunden eller vargmotivet hos Hallström, och hos dem båda människan och det humanistiska perspektivet: födelsen, livet, döden, de allmänmänskliga känslorna och existentiella erfarenheterna.

Konstnärerna avvek i sin tid från den dominerande strömningen, den nonfigurativa konkretismen. I stället knöt de an till traditioner som bottnade i medeltida romansk skulpturkonst, hällristningar och grottmålningar, Picassos Guernica och ryska folksagor. Naturstudiet är grunden trots en linje som darrhänt fångar känslolivets tendens att vilja förvrida och förstärka sinnesintrycken.

Färgen är hos Hallström kraftigt uppdriven, typisk är den bjärt gula och gröna kulören, medan den färgblinde Arle höll sig till formens och teckningens distinkta linjer. Hos båda sprang det konstnärliga uttrycket ur en inre nödvändighet att ge uttryck för tidigare starka upplevelser. Om man med klassiskt menar det som är tidlöst torde det vara något i formen och uttrycket hos de båda konstnärerna som appellerar till människor i olika tider. Det betyder inte att Arle och Hallström inte var påverkade av strömningar i sin tid eller gav uttryck för tidsbundna händelser. Men de har lyckats binda upplevelser och sinneserfarenheter i en form så att dessa kan färdas över konstnärsgenerationer.

Att något är tidlöst innebär paradoxalt nog att det också alltid är aktuellt, åtminstone alltid gångbart. Just nu tror jag att vi har lättare för att sätta 1950- talets nyexpressiva figurativa konstnärer i ett nytt ljus än konkretismens dito. Figuration är aktuellt och har debatterats i olika former de senaste åren. Med tanke på de märkliga föreställningar som kan finnas hos radikala kritiker av 68-snitt om att tidlöshet är något reaktionärt och politiskt belastat kan en utställning med Arle och Hallström ge perspektiv och vidgade vyer.

Anna Brodow Inzaina, SvD den 12 januari 2012

Sockerbomben, BMI och vuxenlivet

I Sverker Olofssons stora strid på teve häromdagen talades det om svenskarnas viktökning. Att ”vi” häller i oss 40 kg rent socker om året och dricker 90 liter läsk. Eftersom en stor upplyst andel inte häller i sig dessa mängder med socker måste det alltså finnas ett lika stort antal dumhuvuden som konsumerar desto mer.

Vems fel är det? Butikernas? Politikernas? Individens?  Utifrån en liberal ståndpunkt är det vanskligt att stifta lagar som fråntar människan hennes personliga ansvar och frihet. I grunden är det vårt eget ansvar vad vi sätter i oss, men samhället kan stödja genom upplysning och vägledning. Utifrån ett vänsterperspektiv hänger det inte på individen vad vi sätter i oss utan konsumtionen avspeglar i stället ett strukturellt problem, det är kapitalismens fel att människor drogar sig med socker och därför måste de onda och profithungriga Ica-handlarna stävjas.

Jag dricker inte läsk och har inte ens socker i kaffet. Vi försöker laga mat ”från grunden” (det heter tydligen så numera när man använder råvaror) och de enda kakor jag sätter i mig är äppelkakan jag då och då snor ihop. Jag bakar brödet själv, en gång i veckan sätter jag en deg som får jäsa medan jag bloggar eller gör annat väsentligt. Det dolda sockret i leverpastej, falukorv och ketchup är förstås svårt att undvika, men sockrad mat hör till svensk husmanskost. Jag vet inte om det var mindre socker i maten för 50 år sedan än vad det är nu.

Fast ändå är det någonting som har hänt. Jag har ett ganska precist minne av när sockerbomben slog ned. Det var i början av 1980-talet och jag bodde i Stockholm. I huvudstaden kunde man köpa lösviktsgodis med skopa, det kunde man inte i min lantortsstad. Där stod vi ännu vid kiosken och valde omsorgsfullt bland bitarna: ”jag vill ha en romb, åsså vill jag ha två sockerbitar, fem bildäck, fyra surisar…”. Det var väl i samma veva som 1 1/2-liters petflaskor också kom.  Ibland blir jag lite nostalgisk och tänker att det var bättre förr.

Tänkte ni på det, ni som såg Hinsehäxan, som utspelade sig i 1960- och 70-talets Stockholm – alla var ju så smala! De måste haft ett sjå att få fram statister och skådisar som alla höll BMI under 23. Faktum är att vi såg ut så på den tiden. Svensken, har jag läst någonstans, har lagt på sig i genomsnitt 10 kg. sedan 1970-talet.

Vems fel är det att vi kollektivt, genom lösviktsgodis, läsk och jättemuffins har lagt på oss i genomsnitt 10 kg? Butikernas? Politikernas? Individens? Självklart är det vi som individer som bär ansvaret för vad vi sätter i oss, även om vi som individer inte alltid kan rå för de extra kilon som gärna och med åldern smyger sig på. Vissa människor har helt enkelt lättare än andra för att gå upp i vikt och de rår de inte för.

Det största problemet som jag ser idag, och då talar jag generellt, är att vi kollektivt har abdikerat från vuxenlivet. Jag tror helt enkelt att människan är barnsligare idag än vad hon var förr. Vi är som omogna, förvuxna treåringar som söker omedelbar behovstillfredsställelse. Dessutom har vi alldeles för stor veckopeng att röra oss med.

Mer om läsk, Magdalena Ribbing svarar på fråga om läsk är lämpligt vid middagsbjudningar.

Istället för nyårslöfte

Jag brukar inte avge nyårslöften, främst för att jag inte har några laster att bryta med. Jag varken röker, snusar eller dricker (i alla fall inte något av det för mycket, snusning definitivt inte och feströkning mera sällan) men framför allt för att jag tycker att det är så sorgligt med brutna nyårslöften. Vi har bara lovat varandra, min man och jag, att detta år skall bli bättre än det förra. 2011 var inget vidare bra år.

Mina högst realistiska förhoppningar är att jag:

1. Disputerar
2. Får mer tid över till annat, skriva t.ex.
3. Slår igenom och blir mer uppmärksammad medialt (alternativt får ett intressant jobb)

Våra högst realistiska gemensamma förhoppningar är att vi:

1. Får fart på företaget
2. Tjänar mer pengar
3. Vistas mer i Italien tillsammans

Det här är alltså våra högst realistiska uppsatta mål. Jag har förstått att om det skall bli något av mig och min begåvning (ursäkta att jag talar frankt här) så får jag se till att bli lite mer karriärsinriktad. Att sätta upp mål har jag hört ska vara bra.

Jag hoppas att den här bloggen under 2012 kommer att visa att jag har rätt.

Funderingar kring en demokratisk kultur

Tänk vilken skatt vi har i Sverige i de offentliga biblioteken och kulturhusen. Jag tänker ofta på vilken betydelse som vi lägger vid kultur i Sverige, att den skall vara något som är till för alla och inte bara för dem som har fötts med silversked i munnen. Vi är nog ganska unika i det avseendet om man jämför med andra länder i Europa. Inte för att andra länder i Europa inte har kultur eller för att fattiga människor där inte känner sin kultur – jag tror till och med att de har mer kultur än vi och att den är mer levande för ett bredare befolkningsskikt än i Sverige - men, vad vi har är en unik kultursyn som bygger på en idé om demokrati. Kulturdemokrati.

Jag bor i en invandrartät kommun i Stockholmsregionen med många arbetslösa och sjukpensionärer. Det är ingen intellektuell stad som Uppsala där jag bodde förut och där det anses fint att bo, utan det är en arbetarstad som är vare sig fin eller intellektuell men som ändå har kulturella värden. Ett av dessa värden är ett bibliotek och en konsthall inrymd på övre våningen i ett köpcentrum.

Södertälje, som många andra svenska kommuner, drabbades hårt av 1960-talets citysaneringar. Fyra kvarter revs i centrum i början av 1960-talet för att ge plats åt varuhus som Domus, Tempo och Epa byggda i en nyfunktionalistisk stil. 1970-talet blev kulturhusens glanstid med nya brutalistiska byggnader. Det nya Folkets hus där Estrad och Södertälje stadsscen är inrymt invigdes 1970. Fler kvarter i centrum revs under 1970-talet för att ge plats åt en gågata och ett kommersiellt centrum. I den här vevan fick Södertälje ett bibliotek och en konsthall i kvarteret Luna, invigd 1978. Konst och kommers samsas i en stadsmiljö som på många sätt har fått sina äldre, traditionellt borgerliga kulturvärden förstörda. Södertälje var på 1800-talet en badort dit societeten flyttade på sommaren.

Vi är väldigt stolta i Sverige för vår offentligt finansierade kultur och vår kultursyn som är präglad av demokratiska ideal, och det skall vi också vara, men vi bör vara medvetna om att den demokratiska kultur som skulle berika det moderna samhället kom till genom att den äldre, som man ansåg, odemokratiska kulturen, fullkomligt demolerades. Det var inte bara kalla, dragiga och omoderna lägenheter som på detta sätt byttes ut mot nya och bekväma, moderna hus. Det var en kulturrevolution som genomfördes på bred front genom att man tog avstånd från det borgerliga samhällets byggnader och uppfattning om ”fin” kultur. Jag ser ett samband mellan modernismen, välfärdssamhället, ökad demokrati och ett avståndstagande mot en traditionell borgerlig kultursyn.

Idag är detta så lång tid tillbaka att vi har glömt vad demokratisk kultur och borgerlig kultursyn är. I stället har den demokratiska kulturen mer och mer övergått till att bli en kultur för en ganska begränsad elit, en kulturelit.  Det är åtminstone mitt intryck av att ha rört mig tillräckligt länge i Stockholm och konstkretsarna där.

Det var sådana här saker som jag tänkte på tidigare idag när jag var på Luna kulturhus för att låna en bok och något ganska ovanligt inträffade. Jag gick in i konsthallen för att se utställningen MOMENT – åtta svenska grafiker och kom att tjuvlyssna på två besökare som livligt diskuterade konsten i utställningen. Den ene utmärkte sig genom sin klädsel och sitt långa hår. Jag trodde för en kort stund att det var en granne, en långtradarchaffis som bor i samma trappuppgång som jag och tänkte gå fram och hälsa. Jag vet att han är konstintresserad. Men det här var en annan kille. Utan att verka alltför närgången ställde jag mig intill dem och lyssnade på vad de sa om grafikern Nina Bondeson. Hennes litografier med underfundigt förvrängda perspektiv intresserade dem.

(Det var en  teckning liknande den här som de tittade på. Den här bilden hittade jag på nätet.)

Jag tänkte: så sällan det är som kulturen hittar fram till den målgrupp som en gång var utgångspunkten för 1970-talets kulturpolitik!

Fast vad vet jag, jag kanske är fördomsfull mot såväl besöksstatistiken i centrumkonsthallar som mot grabben med långt hår.

På väg till hissen kastade jag en blick mot en grupp män med utomeuropeiskt ursprung som använder kulturhuset till att läsa tidningar och spela schack. En av dem tittade upp och med plirande  blick genom smala ögonspringor log han ett tandlöst leende. Han sa  hej.  Jag log jag med och mumlade ett osäkert hej tillbaka.

I fridens tecken

För den som söker inlägget om debatten och meningutbytet på Vilks.net med anledning av en lösryckt kommentar på min blogg som blev ett blogginlägg på Vilks. net om hans relation till konstvärlden, kan jag meddela att jag har tagit bort det. Inte för att jag ångrar något, utan för att det var ganska innehållslöst. Det var av typen: jag vill egentligen inte ge mig in i diskussion, men…

Ibland blir jag bara så trött på att bli sedd som en representant för konstvärlden och därmed en projektionsyta.

Dessa årets sista dagar låter jag gå i fridens tecken.

Annandag jul

Här börjar livet återgå till ordningen igen, våra gäster reste i dag efter att ha stannat en kort sejour och vi åt upp resterna av julmaten till lunch: en lax lagad i ugnen och som var mycket uppskattad. Jag drog en suck av lättnad. Ett tips för den som skall bjuda finsmakare från Italien på middag: bjud på lax, det går alltid hem. Jag följde ett recept som finns i Annas kokbok: Halldins lax i ugn kokt med majonäs. I stället för dill tog jag storbladig persilja och det gick lika bra. Med Pasquales skaldjurspasta som primo piatto fick vi till en annorlunda men god juldagsmiddag.

Julläsningen är arbetsrelaterad. Just nu läser jag Viveka Wessels biografi om skulptören Asmund Arle. Mellandagarna skall ägnas åt diverse skrivjobb som jag har skjutit upp. Jag har fått en beställning på en katalogtext och sedan är det några recensionsuppdrag. Avhandlingen får vänta till efter helgerna.

Trendspaning inför 2012 är att vi kopplar ned från Internet och skaffar oss ett hälsosamt utseende – inte är för muskulösa, inte för magra utan hälsosamma ska vi vara, enligt DN. I stället för livsstil och trend borde det kanske heta sunt förnuft. Trender är bara för de ängsliga.

Förr skaffade sig den förnuftige hälsosamma vanor och var flitig och sparsam för att det tjänade hennes överlevnad. Det var en livsstil som hade utvecklats under lång tid i brist på pengar och materiella resurser. I dag lever vi i ett överflöd av det mesta och hakar på trender. Dessa överlever sällan mer än ett år. Den som ängsligt vill hänga med i sin tid blir som en vinddriven barkbåt. En ny materiell kristid är nog det enda som kan rädda mänskligheten.

Ett misslyckat försök till julkort

Jag hade skrivit en fin betraktelse över julfirande men förlorade hela texten innan jag hade hunnit spara. Av någon anledning hade jag valt bilden till texten innan jag började skriva, alltså bilden ovan, som inte alls hade med ämnet att göra: ”vanligt och ovanligt julfirande”, utan mer visar frusna kommunikationer, insnöade inlägg och gammalmedia. Det är ju typiskt att ett inlägg med en sådan bild försvinner innan man hunnit spara.

Det är kanske meningen att jag på julafton skall skriva en bloggpost om vad jag tycker om sociala media och Twitter? Tidningen Journalisten hade en intressant intervju med mediestrategen Brit Stakston som är specialiserad på sociala medier. Hon menar att Twitter har skapat en ny medieelit. 18 av 30 av de mest aktiva Twitter-kontona tillhör folk inom mediebranschen. Det är en sekt, menar Stakston. Hon blir dock tillbakavisad av en av de mest flitiga twittrarna, journalisten Sofia Mirjamsdotter, som menar att det inte är så längre. Det förekommer dagligen konflikter inom den s.k. ”bubblan”, vilket skulle vara ett bevis för att det inte längre är en sekt. Mirjamsdotter menar att hon själv har fått mycket kritik i samband med den nystartade sajten Ajour. Tja, vad skall man säga om det?

Själv skippade jag Twitter när jag upptäckte att människor jag följde trängde in i mitt liv på ett oönskat sätt. Jag kan inte förstå hur folk har tid med sådant där, att sitta och twittra. Läser man några utvalda personers inlägg är det sällan varken underhållande eller substantiellt. Det finns dock undantag. Thererse Bohman är en utmärkt twittrare, dock förstår jag inte hur hon har tid att kommunicera så med omvärlden och ork att alltid  bemöta andra. Jag beundrar de som kan, men skulle själv inte klara av det. (Jag gick in och ändrade på en mening där som lät mer negativ än vad det var avsett.)

Jag föredrar bloggen för att det är en kommunikation främst i ett privat rum, öppet för omvärlden. Bloggvänner kan bli vänner även irl, men framför allt är det ett rum för reflektion. Jag tar helt enkelt risken att vara insnöad från omvärlden ännu ett år och väljer att kommunicera – med mig själv.