Min dagliga kamp mot konsumismen, del 2. Förflackningen av litteraturkritiken

Min dagliga kamp mot konsumismen innebär bland annat att ana ugglor i mossen när nya litterära magasin på nätet (särskilt om de stavar med z) marknadsför sig som ”redaktionellt oberoende”, dvs. utan ägarintressen, och drivs av en stab heltidsarbetande journalister. Vem som helst fattar ju att en sådan idealism inte går ihop. Är de rikt gifta och ägnar sig åt litteratur som meningsfull fritidssysselsättning?

Jag lockades att ”gilla” nya LitteraturMagazinet på facebook, precis som 13 177 andra personer hade gjort före mig, men stannade sedan upp och ifrågasatte vad det var som jag hade fastnat för. Vad var det i min snabba bedömning som attraherade min blick? Trodde jag att det skulle serveras kompetent kulturjournalistik och vassa omdömen om ny svensk litteratur? Gillade jag idealismen i satsningen och tyckte att jag borde stå bakom en sådan idé, ungefär som man solidariskt skriver under med sitt namn i behjärtansvärda upprop?

Mina kritiska frågor är samtidigt nyfikna: Vad är det för ”idealism” som man försöker saluföra här? Vad är den egentliga varan? Vad har de för strategier för att nå ut? Jag vill om inte annat lära mig mer om marknadsföringsstrategier och söka genomskåda resultatet i medieframgången. Jag driver ju en egen webbtidning, gubevars, och försöker få in en och annan tusenlapp på den.

En koll på ägarförhållandena bakom LitteraturMagazinet visade att chefredaktören Hanna Modigh Glansholm är gift med Linus Glansholm som är en känd webbentreprenör. Tillsammans driver de företaget Framkant AB, ett företag som producerar redaktionella webbplatser åt företag, föreningar och organisationer. Deras mest kända kunder ger sina rekommendationer på företagets hemsida.

Det mest intressanta erbjudandet, och säkert anledningen till att dessa personer väljer att betala för varan, är företagets marknadsföringstjänster:

Internetstrategi. Vi erbjuder kunden hjälp med hela sin internetstrategi. Det räcker inte att ha en snygg sajt, besökarna måste kunna hitta den, tillägna sig den, och komma tillbaka. Vi är experter på sökmotoroptimering, googleannonser, sociala media och andra marknadsföringsmetoder på webben.

Man skulle kunna säga att LitteraturMagazinet är en av Framkants AB:s mest framgångsrika referensföretag. Så här framställer LitteraturMagazinet sig själva och sin debut:

När vi i mellandagarna satt och planerade releasen av ”LitteraturMagazinet – Sveriges nya litterära magasin” hade vi aldrig kunnat drömma om ett ett sådan här dundersuccé! Då hade vi 5 fans här på Fb (bara vi själva!), nu har vi redan över …12.000! Då hade vi en dröm, nu är vi redan här! Tack!
Har du vänner som också älskar böcker? Tipsa dem gärna! Vi är nya och behöver all hjälp vi kan få med att nå ut eftersom vi inte har några kommersiella jättar i ryggen 🙂

Idel ädel idealism, alltså.

Om vi istället riktar blicken mot litteraturmagasinet självt och dess insats för litteraturen, är det förstås imponerande att de hinner bevaka en så stor del av bokfloden, men hur går det till? Vem gör jobbet?

LitteraturMagazinet har skribenter som de kallar ”profiler” och som, efter en sökning på Google, visar sig till övervägande del bestå av överlyckliga bloggare som har ”headhuntats” av tidningen. Nu har de en ny mer framgångsrik plattform att verka från. En av dessa profiler skriver att fördelen bland annat är att kunna beställa recensionsböcker gratis och att få kalla sig själv litteraturskribent.

Gott så, även nya skribenter skall fram och skolas till vässade kritiker. Fast den etablerade kritikerkåren har redan börjat grymta och skriver att LitteraturMagazinetet är en ”björntjänst för litteraturen” (Jenny Högström, Helsingborgs Dagblad, 2012-06-21). Det har ett ”naivt tilltal, illa skrivna/redigerade texter av tidskriftens hoper av så kallade profiler.”

Det är kvalitet vi vill ha, inte en bok för alla. Kvalitetsförflackningen  måste få ett slut någon gång!