Hälsning från Luogosanto

I byns administrativa centrum: puben, kommunen (bakom mig), kyrkan (till höger) samlas männen. Könsuppdelningen är mycket tydlig.

Jag befinner mig sedan en knapp vecka tillbaka i den lilla sömniga byn Luogosanto på Sardiniens nordöstra spets. Sömnig, ja, jag trodde att jag såg en död hund mitt på gatan första gången jag kom hit, men det var bara en av Luogosantos hundpersonligheter som lagt sig ned mitt på gatan för att sola sig. Kanske är de självmordsbenägna här eller söker de bara lite spänning.

Jag och min man hyr en lägenhet här sedan en tid tillbaka. Vårt projekt Sardinienfokus kräver att Pasquale är här en ganska stor del av året, men förhoppningsvis kan vi hitta medhjälpare som kan arbeta på plats framöver. Det är trist att vara nygifta och leva som skilda.

Det är nu nästan 30 år sedan Pasquale lämnade ön för att studera vid La Sapienza i Rom: sociologi, psykologi, statskunskap, politisk historia m.m. Han har bland annat arbetat som projektledare och konsult för Roms kommun och Röda korset. Men utsikterna för honom att arbeta kvar inom sitt yrke har försämrats kraftigt de senaste åren. Det har varit nedskärningar, anställningstopp och tillslut fanns det inte ens vikariat kvar. Nu är han tillbaka på den ö han föddes på och tillbaka i den bransch han en gång började i, turistbranschen. Om det tycker han väl sisådär, men det är i alla fall som egenföretagare och inte som anställd. I Italien är det finare att vara egenföretagare än anställd, även om man inte alltid kan ta ut lön. Du är din egen chef och har ingen över dig.

Jag tycker om att vara här i kortare perioder, men kan inte tänka mig att flytta till Sardinien. Då skulle jag bli som de självmordsbenägna hundarna i Luogosanto, lat och fet. Men att ta med jobb hit och sitta och skriva går bra, nu har vi dessutom bredband i huset. De närmaste dagarna skall jag ha koll på vad som skrivs i tidningarna på kultursidorna eftersom jag skall skriva en tidningskrönika för SvD.